Dagens Nyheter – 10 maj 1869, sida 1

riktning; men med någon öfverraskning ser man den öfver sina liberala sträfvanden så vidt sig utbredande Jandtmannapartiets organ göra den till mål för sqvallrets hånfulla utlåtelser. Att penningen ej ger någon öfverlägsen politisk insigt, har man redan varit van att af denna tidning finna erkändt; och får man tro den utmärkte statsmannen, grefve Henning Hamilton, så torde bokvettet ej heller vara den osvikliga slagratan; åtminstone vår det ej frånvaron deraf, som den ädle grefven ansåg göra hr Jöns Pährsson mindre skicklig som riksdagsman. Med sin skarpa blick insåg grefven, att hvad som gör en person olämplig till -riksdagsman är brist på folkvett — och deri instämma vi hjertligt. Folkvett, eller med andra ord, det som folket vet, bör alltid vara ledstjernan för den med folkets förtroende utrustade manner, och hvad folket vet, det uttalar det på de af vissa organer så högt fördömda folkmötena. Den riksdagsman, som icke vet folkets: tanke, dess behof, dez3s lidanden och oeftergifliga fordringar, den bör studera dessa folkmöten och deraf lära, hvarthän han skall i följd af sitt uppdrag sträfva. I Engländ, som väl ej i massornas bildning kan sägas stå framför oss, är man van vid dessa fölkmöten och man hånar dem ej vidare der. Det fanns väl en tid äfven i det landet kåsörer, som gjorde :ig lustiga öfver de uttalade resolutionerna; men nu tillmäter man dem en viss politisk betydenhet, och säkert är att det skall hos oss gå på samma sätt. Sjelfva kåsörerna skola, hoppas vi, en gång yttra sig med ett visst allvar så väl om dessa mösen, som om dem, som verkat för att åvägabringa dem. Och godt hafva de redan gjort, dessa möten, och skola än vidare göra. Först och främst skola de lära folket inse rätta sättet att afhjelpa de nuvarande bristernai vårt samhbällsskick och, sedan de insett detta, skola dessa möten underhålla den ihärdighet som fordras för att införa en ny sakernas ordning. Om vi derför ej anse allt nu hos oss väl bestäldt, om vi anse oss hafva ett högt, om ock ej nära liggande mål att genom ihärdigt sträfvande vinna det målet, att skapa ett upplyst, ädelt och lyckligt folk inom vårt fosterlands landamären, så tro vi oss böra önska att dessa folkmöten, ådagaläggande samma måtta som hittills, samma hofsåmhet och laglydnad, måtte sprida sitt välgörande inflytande till allt vidsträcktare delar af vårt kära fosterland: Önskligt xnse vi derför också vara, att de provinser, Skåäe och Nerike, der dessa folkmöten. redan vunnit mark, ville verka för deras spridningå till närliggande provinser och öfver hela riket. Vi veta nemligen alltför väl, att många kunna hysa önskan, att å ett sådänt möte uttala sina äsigter i en eller annan fråga. Men få äro de, som vilja bryta isen och ställa sig i spetsen för anordninsr i det sagda hänseendet. Ingenting torde ör framgång i dylika fall vara farligare än en mindre lycklig början. Men om personer med ett lefvande intresse, paradt med vana och förmåga, göra början, skall snart exemplet mana till efterföljd äfven dem, som hysa obenägenhet för hvarje offentligt uttalande af sina åsigter, såsom fallet ännu torde vara med det stora flertalet af allmogen. Man ser skarpskytteföreningar göra ganska långväga utflykter; skulle sådant ej kunna göras äfven af mer mognade män för rent politiska eller sociala ändamål? Vi tro att det lätt skulle låta sig göra, synnerligen i de trakter, der jernvägar eller andra lätta kommunikationer underhjelpa samfärdseln. Utom den politiska uppföstran, sem förmedelst dessa möten kommer folket till del, skulle, genom sammanträffandet af folket från de olika provinserna, sakerna ;e3 ur en mer allmän synpunkt, från hvilken let blir lättare att öfvervinna de ensidigheter, som. hittills någongång med skäl klandrats i