Dagens Nyheter – 7 maj 1869, sida 1

hvad vidkommer det sista dräpanie skälet, så är det rog sannt, att en viss granti för tsamverkan? mellan riksdag och regering finns, så länge både en skattebeviljnde riksdag och aspiranter å dess pung fanas till men med hänvisning till denna smverkans glädjerika visshet kande man ju då också lika gerna föreslå äfven hela den allvänna lagstiftningens öfverlåtelse till konunjen allena. För det stadgande, om hvars förindring nu är fråga, kunde nog skäl finnas, nir 1809 års regeringsform skrefs. Ty då besämdes3, att riksdag skulle samlas, när fem år från den sist hållna riksdagens slut förflutit.s Under så långa mellantider, var det e rådligt att låta den ekonomiska lagstiftningen ovilkorligen hvila. Ty till dess vidsträtkta område höra en mängd förhållanden, som på grund af tillfälligheter kunna kräfva snar förändring, och sådana tillfällen kunde antagas skola inträffa oftare, än att man för hvarje gång skulle anse tjenligt att inkalla ortima riksdag. Då vid 1844 års riksdag beslutits, att representationen skulle samlas hvarttredje år, minskades onekligen vigten af detta skäl. Men låt vara, att det äfven efter 1844 väsentligen stod qvar, så skall det ej kubna nekas, att det numera, då riksdagen samlas hvarje år, förlorat ända till skymten af en rimlig grund. Afven förat hade det ju ej varit behöfligt, om man, såsom i norska gruadlagen (8 17), tillerkänt regeringen en vilkorlik, provisorisk makt att, mellan riksdagarne ensam lagstifta å ifrågavarande område. Konstitutionsutskottet, som ja erkänner den yrkade förändringens principiella riktighet, och som ej mot densamma lyckati anföra någonting, som det sjelft kan på allvar påstå utgöra ett käl, tyckes sålunda ha gifvit efter blott för den istadiga, alldeles meningslösa konservatismens ibgifvelser. Det är emellertid en dålig rådgifvare: Att den mognade visheten i första kammaren skall villigt lyssna till hans hviskningar, taga vi för afgjordt. Men vi fördrista oss att hoppas, att man i andra kammaren skall få höra något annat, än en omyndighetsförklaring, afgifven å dess egna och folkets vägnar. Må man, om än intet annat står att vinna, dock ej försmå den opinionsyttring, som genom en återremiss eller på annat sätt kan åstadkommas. konmm——— ORÖRT ARR