Dagens Nyheter – 7 maj 1869, sida 1

— 201 ska hvarandra, en tråd, som trotsar alla afstånd; — den angifver visserligen inte, likt den telegrafiska, bokstäfver och ord, men den antyder på ett språk, som endast känsliga själar kunna fatta, att någonting ljuft eller sorgligt händer våra kära, och skulle vi, för att styrka sanningen af vårt påstående, behöfva anföra exempel, kunde vi fylla hela volymer med drag ur familjers enskilda historia. Fru Aurora blef icke lättare till mods, då hon, åtföljd af döttrarna och af Ripa, som utom ett par korgar bar kappsäcken trots alla fruntimmiernas protester, och som barhufvad hade fästat sin nypolerade hatt högst uppe på toppen af sin börda, så att han, sedd från ryggen, liknade en jätte — fru Aurora — säga vi — blef inte lättare till mods, då ångbåten gamla Upsala, som skulle afgå klockan åtta, af något olag i machinen hindrades från sin resa ända, till klockan tolf. Men ändtligen var man ute på Mälaren, och medan flickorna hoppade omkring, betagna af fröjd, och Signe nära på svängde om i polska med gubben Ripa, som blygsamt tagit plats på fördäck, satt fru Åurora med lättadt bröst, välsignande hvarje våg, som sköt på det säfliga fartyget, och som närmade henne till den så outsägligt älskade sonen. Hon kände med hvar flyktad minut sitt