Dagens Nyheter – 7 maj 1869, sida 1

— C— — se evesesssssess varit, att konstitutionsutskottet inför riksrätt åtalat koungens rådgifvare, emedan de låtit i ekonomisk väg lagar utfärdas, som uteskottet ansåg höra till den allmänna, äfven af riksdagen beroende, lagstiftningen. Det behöfver ej närmare utvecklas, att konungens envälde i den ekonomiska lagstiftningen ingriper omedelbart ien mängd angelägenheter, som på det närmaste beröra den enskilde medborgarens dyrbaraste intressen, och medelbart, men ganska kännbart, begränsar representationens delaktighet i den allmänna lagstiftningen, samt tillika berör dess beskattningsmakt. Och dertill är den genom sin obestämdhet egnad att framkalla eljest onödiga kompetenstvister mellan riksdagen och styrelsen. Det var att vänta, att efter representationsförändringen uppmärksamheten skulle riktas på detta missförhållande. Och det hade bort kunna antagas, att en förändring häri ej skulle möta alltför starkt motstånd. I Danmark har man högligen förundrat sig öfver en sådan, med verkliga olägenheter och faror förbunden abnormitet, som det ekonomiska enväldet, och man har der åt yrkandet om denna orimlighets afskaffande förutspått stor samstemniog i Representationen (jemför tidningen Feedrelandet, 1868, n:o 48 för den 26 jan.). Motion har ock å innevarande riksdag blifvit väckt af hr Bjerkander om sådan ändring af regeringsformen, att konungens n. v. envälde i den ekonomiska lagstiftningen blefve deladt mellan regering och riksdag. Men konstitutionsutskottet har — afstyrkt densamma. Det har ej kunnat som skäl mot förändringen åberopa, att stadgandet är för nytt, för att böra rubbas; ty dess anor gå långt tillbaka på andra sidan om 1809, ja äro många århundraden gamla. Lika litet har utskottet visat, att detta envälde är principenligt i ett — konstitutionellt land; utskottet kau tvärtom ej undgå att beteckna det såzom ur principiell synpunkt mindre riktigt. Omöjligt är ock att till stöd för detsamma påkalla exempel från andra konstitutionella länder. Hur har då utskottet burit sig åt, för att förfäkta denna absolutistiska. qvarlefva? Nästan hela betänkandet upptages af en historik öfver uppkomsten af konangens envälde i den ekonomiska lagstiftningen. Härom torde den anmärkningen tillåtas att, om konungens ekonomiska envälde är otjenligt, dess olägenheter ej lära afbjelpas genom en historik öfver dess uULDNUaulug, — Upuua Visliih Brf. 0. nog skrifven förut, så att utskottet väl kunnat spara sin forskningsmöda, mot hvars regultat för öfrigt ej alldeles oväsentliga invändningar skulle kunna göras. Slutligen i betänkandets sista rader komma vi till det, som skall föreställa skäl för afstyrkandet. Dessa lyda så: det skulle bli svårt att uppdraga gränsen mellan den egentliga ekoromiska lagstiftning, som borde delas, och den fortfarande åt regeringen förbehållna administrativa; n. v. representation har qvar ståndsriksdagens makt öfver bankväsende och finansförvaltning (!!); allt flere ämnen öfverflyttas från det ekonomiska till allmänna lagens område; konungen skall nog ej i vigtiga fall lagstifta, utan att riksdagen fått säga sin mening, hvadan nödig Ssamverkan ej skall uteblifva. Detta skall således vara ett allvarsamt utlåtande! Förändringen är svår att formulera, heter det. Men när har det blifvit en godkänd politisk princip att skjuta ifrån sig allt, som kräfver någon möda? Riksdagen — säges det vidare — har ej förlorat sin finansiella makt: detta svar påminner endast om sgudsfred —yxskaft! Förändringen är för längesedan otvetydigt i gång — läsa vi ytterligare. Skulle det då vara så svårt eller så olämpligt, att till allmän konstitutionell grundsats upphöja hvad, som redan genom sakernas tvåug arbetar sig fram och sålunda väl vittnar om sin riktighet och behöflighet? Och