Dagens Nyheter – 1 maj 1869, sida 1

Napoeleonismen stadd i i förfall. (Forts, och slut från gårdagsbladet.) Andra franska kejsar dömet kan förliknas vid en långvarig sjukdom. Ett ondt, som länge rufvat i sambhällskroppen och gång efier annan röjt sig i oroande, men oklara symptoner, bröt nu fram i en tydlig och bestämd sjokdomsform, hvars orsaker blottades för den lugat pröfvande blicken, och hvilken sjukdom derför ock kan angripas i sin rot. Frankrikes nyaste historiska och politiska litteratur lägger i dagen, att man ej längre, såsom 1848, är blind för hufvudtelet iden frihetsbyggnad, man förut sökt uppresa. Dess grundval var för trång, för svag, ja byggnaden nästan sväfvade i luften: der saknades kommunalfrihet, politisk sjeltstyrelse, det centraliserande regeriogssättet var i sjelfva verket despotism äfven under republikens och det konstitationella kungadömets tid. Man studerar nu de föregående hvälfningarnas historia, för att lära undvika deras fel, man framhåller Schweiz, Englands och Förenta Staternas samhällsskick såsom förebild för ett nytt Frankrike. Den till ytterlignet drifna centralisation, som strypt den frihet, revulutionen köpte med strömmar af blod, betraktas nu för hvad den är: ej såsom en ärorik skapelse af revolutionen, utan såsom den gamla monarkiens af första kejsardömet. fulibordads verk och såsom roten till landets olyckor. Man berusas ej heller längre af första kejsardömets krigiska ära — som slöt med nederlag, landförluster och en främmande ockupationsarm, på Frankrikes bekostnad underhållen på fransk mark. Den franska litteraturen i våra dagar afspeglar derna högst betydelsefulla förändring af förut allsmäktiga ider och åsigter. Och i denna förändring ligger någonting för den nya upplagan af den napoleonska imperialismen olycksbådande. En Laboulayes, Paradols, Lanfreys, Pierarts skrifter äro litterära stormfoglar, liknande dem som föregått 1830 och 1848 årens revolutioner. Närmast före julirevolutionen kastade sig den franska historieskrifningen nästan lidelsefullt öfver den stora engelska hvälfningen i sjuttonde seklet. Paralellen är påtaglig. Mot Carl I i England svarar Ludvig XVI i Frankrike, mot Cromwell, som upprättade militärdiktaturen i England, svarar Napoleon, som tyglade den franska revolutionen, mot de restaurerade Stuartarne, Carl II och Jacob II, svara de restaurerade ,bourbonerna, Ludvig XVII och Carl X. Återstår ett moment i jemnförelsen: med Wilhelm III af Oranien återställdes i England det konstitutionella kungadömet och kar sedan des3 bestått och utvecklat sig; den franska motsvarigheten kom i och med borgarkungent Ludvig Filip, uppsatt på tronen af julirevolatiouen, hvilkens program, att så säga, innehålles i de antydda verken öfver England af Guizot, Villemain, Armand Carrel med flere. Blott ett fattades ännu, för att göra paralellen fullständig att