Teater. Seraphine, komedi i 5 akter, af Victorien Sardou. Ryktet har under de sednaste månaderna haft mycket att berätta om den stora framgång Victorien Sardous komedi Seraphine haft i Paris, der den ännu fortfarande gifves hvarje afton å Gymnase-teatern. I torsdagsafton gick stycket för första gången öfver svenska tiljor på Mindre teatern, och Särdous beundrare hade skyndat dit för att njuta af mästarens snilleverk. Ingen återvände heller med svikna förhoppningar, ty af snille finns det mycket i denna dramatiska skapelse, der man dock äfven återfinner den ryktbara dramaturgens vanliga fel. Seraphine är en variation på det gamla ordspråket: När hin håte blef gammal gjorde han sig till munk. Såraphine har lefvat med i den brusande verldshvirfveln och druckit nöjets bägare i botten... Hon Kar varit balernas och teatersalongernas drottning. Hon har sedan ungdomen varit gift med en militär som gjorde henne till baronessa, men han har gerom sin hederlighet förefallit henne tråkig, och derför har hon också i ett svagt ögonblick haft en älskare. Yvonne, baronessans yngsta dotter, är frukten af denna brottsliga förbindelse; men ingen mer än Såraphine och de Montignac (f. d. älskaren) känner denna hemlighet, och Yvonne går och gäller för at våra baronens dotter. I allt detta är Seraphines historia lik så många tusen andra qvinnors. Men när de första skrynkorna börja skönjas på Straphines panna, då äflas hon icke, likt andra, att hålla qvar den krona, hon bar som balernas drottning, utan hon vänder ryggen åt verldens fåfänglighet och sveper in sig och sitt förflutva lif i fromhetens mantel, och börjar att sträfva efter att vara den förnämsta i den andligt sinnade verlden. Fåfängan har blott vexlat drägt och form! Men Såraphine är icke blott fåfäng, hon är bjertlös, egoistisk och beräknande. Hon är nästan ett vilddjur i qvinnogestalt, en djefvul i menniskohamn. Af två skäl beslutar hoa att lefvande begrafva sin dotter Yvonne i ett kloster, först för att derigenom undgå att en gång möjligen bli upptäckt som äktenskapsbryterska, och för det andra för att försona sin skuld hos Gud genom att göra syndens barn till Kristi brud. Ja, Seraphine söker till och med intala stg sjelf, att hon räddar sin Yvonne urdan Guds rättmätiga vrede genom att ställa henne vid korsets fot. Och hvad finns dessutom beqvämare för en lastfall mor, än att ha en dotter, som dagligen och stundligen ber till himlen för sina dagars upphof? Straphines f. d. älskare, kontreamiralen de Montignac, har länge lefvat borta på verld:hafven, men återkommer till Paris kort föro den tid, då Strapbi-.e ämnar sända sin dotter till klostret. Han söker upp baronessan och ber att få trycka Yvonne till sitt hjerta. Sårapbine nekar, men slumpen gynnar faderskärleken och de Montignac får omfamna sin dotter, som kallar honom gudfar och öfverhöljer honom med smekningar, ty hon har alltsedan barndomen lärt sig älska den kärleksfulle gudfadren. Detta återseende mellan far och dotter väcker Seraphine till skyndsam handling, och knäppt har hon visat de Moutignac från sitt hus, förrän hon beslutar att genast skaffa Yvonne i säkerhet inom klostermurarne. Förgältves förklarar den unga flickan, att hon icke känner någon kallelse att bli nunna, att hon mera älskar den yttre verlden och qvinnans rätta kallelse att bli maka och mor. Seraphine är obeveklig, offret måsto ske, om också lammet med våld skall släpas till altaret. De Montignac har en revö, en lättsiirig krabat vid namn Robert. Denne unge man har fattat ett Ayktigt tycke för Yvonne, och samma natt Yvonne skall föras till klostret smyger sig Robert genom trädgårdsporten och kommer in till henne. Han förklarar henne sin ömma låga och föreslår henne att fiy med honom. Henres svar är att visa ut honom. Heldre vill hon lefvande begrafvas i ett kloster, än begå ett felsteg, om ock blott till skenet. Denna storsinthet omvänder på ena gång Robert, och han nedfaller som en ångerfull syndare till Yvonnes fötter, bedjande om förlåtelse. Från detta ögonblick älskar han henne och ru är det den sanna kärleken, som förmår honom att ånyo föreslå henne att fly. Hon nekar. Då vill han föra bort kenae mot hernes vilja, men hon ropar på hjelp. Såraphine och baronen skynda till och finna den unga mannan I VvaAnnaag Form Nan är hannaasa