fre Lagutskottet och Religionsfrihetsfrågan. u Lagutskottet har nu, som man sett, efter 3!2 månaders födslovånda, framkommit med ett betänkande öfver till riksdagen ingifna motioner om religionsfrihet. Detta utskottets foster, eller missfoster, hvad man vill kalla det, skola Kamrarne på 8. dagar taga i skärskådande och deröfver afgifva sina utlåtanden, enär första discussionen öfver ämnet ej kan ega rum förr än den 5 maj, om ens då, och vi emellan denna dag och den 15 i samma månad, då riksdagen upplöses, hafva Kristihimmelsfärdsdag och en söndag. Någon återremiss till utskottet af dess betänkande torde således ej kunna komma i fråga, om ej för en mer eller mindre anständig begrafning, såsom fallet var vid riksdagen förlidet år, då samma utskott afgaf i sista minuten ett dylikt betänkande. Hvad hafva nu: herrar lagstiftare i det ryktbara lagutskottet, der herr Sparre förer klubban, då egentligen åstadkommit för stora förändringar i våra intolerance-edikt, eftersom de tagit så lång tid för sig? Härtill svaras helt enkelt: Utskottet hade för sig sitt betänkande från 1868 års riksdag öfver religionsfrihetsfrågan. Under studerandet af detta betänkande: hade utskottets herrar ledamöter, som till allra största delen nu äro desamma som vid förra riksdagen, kunnat göra sina prickningar på mindre tid än 14 dagar. Men se, då hade riksdagen kunnat i godan ro granska dessa prickningar och för utskottet dikterat beslutet, hvilket nu, till följd af den knappa tiden, som sagdt är, svårligen låter sig göra. Och detta var väl också meningen. Eller huru, herr Sparre? I 1 af lagutskottets nu afgifna betänkande stadgasjatt bekännare af annan kristen lära än den evangeliskt lutherska, hvilka vilja bilda särskild församling, skola göra ansökan derom hos konungen, som afgör om den tillämnade församlingen får komma till stånd. Detta kallar lagutskottet för religionsfrihet. I 1868 års betänkande hade utskottet tillstyrkt, att tillåtelse till församlings bildande skulle lemnas om konungen funne dess lära och församlingsordning ej vara emot lag och sedlighet stridande. Detta stadgande har, som man finner; utskottet nu upphäft, lemnande helt och hållet åt godtycket hos konungen, som är den svensk-lutherska kyrkans chef, att afgöra huruvida en s. k. främmande församling får finnas till eller ej. Likaledeg har utskottet i 9 3 af sitt nuvarande betänkande förklarat: Främmande församling, dess inrättningar och stiftelser må icke, utan konungens tillstånd, förvärfva och besitta fast egendom i riket. I 1868 års betänkande hade lagutskottet rörande denna fråga yttrat i sina motiv, bland annat: När staten medgifver en församlings bildande, bör den ej frånkänna henne rättighet att förskaffa sig hvad som erfordras för det ändamu, hvarför församlingen blifvit erkänd. I Norge, hvars dissenterlag icke innehåller något motsvai rande stadgande, har erfarenheten visat, att dylikt förbud derstädes icke varit erforderligt. Utskottet har således blifvit betydligt