Dagens Nyheter – 30 april 1869, sida 1

ratas a VaniIngens Dyra alla dagar kl. ä—3 6. M.j. blott ett ringa fåtal af jordens dödlige lyckliggöres. Den andra är afsedd att belöna bravur och framstående egenskaper å krigets blodiga fält, den tredje att tjena som tecken på utmärktare vetenskapliga förtjenster. 9Sedermera, när nationen utvecklade sig i intelligens och framåtskridande och de framstående förmågorna blefvo talrikare, uppkom snart behofvet af ävnu en orden, såsom en belöning för borgerliga och industriella meriter. För detta ändamål stiftades Wasaorden. En af våra senare konungar, ingalunda han heller af våra främste, ehuru han ännu ej varit död så länge, att han hunnit falla ur historiens minne, nemligen Carl XII insåg varmt rödvändigheten af att rikta vårt ordensväsende och spårra den svenska fåfängan med änvnu en orden. Carl XII:s orden, som sitt inneboende värde nar den yttre förtjensten att erinra oss om namnet på en staty i hufvudstaden. Utom dessa för vårt lilla land talrika ordvar ba vi en mängd medaljer, som till sin natur mycket närma sig ordearna. De utdelas zåsom belöning för någonting, som man gjort, och bäras i färgade band på bröstet, hvartill erhålles konungens nådiga tillstånd. Beklagligen har äfven hos oss det vackra könet blifvit från ordnarna uteslutit. Endast ett undantag finnes. Bland våra många konungar ha vi ock varit lyckliggjorda med en och annan regerande drottning. En af dem, Kristina, instiftade amaranterorden och lemnade i den plats äfven för fruntimmer. Visserligen har denna orden sedermera förändrat karakter, men den existerar likväl ännu med sing dekorationer, receptioner och ordenstecker, och det utgör ett önskningsmål för mårga att komma in i amaranten. Talaren var icke medlem af densamma, men han trodde sig veta, att hvarken ordensstatuterna eller någon annan förordning lägga hinder i vägen för att offentligt bära denna tecken på bröstet eller hvarsomhelst. At den karakter ordensväsendet nu fått synes tydligt, att det blifvit ett särdeles vigtigt moment i den monarkiska. institutionen och att det i väsentlig mån bidrager att sprida glans omkring furstligheten. Oaktadt, sålunda, talaren mycket väl insåg att ordensväsendet endast är grundadt på flärd och fåfänglighet, att det alstrar afundsjuka och annan demoralisation, att det är roinerande för den enskilde; att det uppväcker och närer dåliga lidel:er, att det icke är något säkert medel till belöning af den verkliga förtjensten och att det kan begagnas som korruptionsmedel och ofta begagnas dertill — oaktadt allt detta, kunde talaren, mån som han är om monarkien och monarkens prerogativer, vaturligtvis icke bidraga dertill, att kuvgligheten mister det stöd, den tror sig ega i ordensväsendet — han ansåg det åtminstone ej vara behöfligt att i detta fall gå tiden i förväg. : I samma anda fortsatte hr Siljeström. Han kunde ej erkänna att svensk lag tillägser konungen någon rätt att utdela ordnar. ha geringsformen innehåller endast förbud före. tillförordnad regent att utdela sådana. Uppenbarligen hade lagstiftaren betraktat ordensutdelningen som en furstlig sedvänja, om hvilken ej var nödigt lagstifta, men på samma gång ansett denna sedvänja vara af sådan beskaffenhet och att den fått så stor betydelse, att det vore klokast att förhindra den, som tillfälligtvis fått regeringstömmarna i sin hand, stt i egenskap af regent strö omkring sig stjernor. Eljest visste talaren intet hinder för hvem som helst, hvilken dertill har lust, att pryda sitt bröst med en stjorna eiler att stifte en orden och utdela stjornor åt andra. Hr Jöns Pehrsson kunde mycket väl inrätta en orden, utan att någon hade befogenhet att lägga sig deremot, såvida dermed ej annat åsyftsdes än det barnsliga röjet att skaffa sig personliga avhängare och vänrer genom att utdela ordenstecken. I : NN St NE NER EN Ne NS NR TNC RAN I TE ER EET AEA