Dagens Nyheter – 30 april 1869, sida 1

Det fanns ingen omöjlighet för, så vidt talaren kunde se, att vi kunde få lika många riddare här i landet af Jöns Pehrssons orden, som utaf Carl XIII:s, och det var ej heller omöjligt att det skulle komma att anses för en lika stor ära att vara medlem af den förra, som af den gednare. Försöket göret! Hvarför inte sådana enskilda ordnar uppstått, hvars medlemmar offentligt bära ordenstecknen, beror på, att de skämmas derför — och säkert är att hvarje menniska skulle skratta åt dem, om något sådant fölle dem in. Att ej samma öde drabbar de, så att säga, officielle ordensmedlemmarae eller riddarne, kommer cj af någonting annat än en begreppsförvirring och en hoz3 oss inneboende, ofta omedveten, känsla af vördnad för ett visst slag af officiella emblemer.. Då grundlagsstiftaren sålunda bänfört ordensväsendet till antalet af de sedvänjor, som tillhöra privatlifvet, har landets lagstiftande föjrsamling ingenting med frågan att skaffa, då dertill ej några särskilda omständigheter föranleda. Lagstiftningen har dessutom för länga sedan erkänt sin oförmåga att kunna stifta lagar för fåfängans marknad, liksom mar väl äfven måste anse detta vara alldeles olämpligt. På den marknaden finnes mycket krimskrams, som utan rågons tillgörande faller i ris och slutligen förlorar allt värde ssmt örpassas till skräpvråv. Att ordensvisendet tillhör detta slags marknadsvaror, derför bysto tslaren en allvarsam fruktan.