Dagens Nyheter – 30 april 1869, sida 1

daktör och ansvarige utgifvare Himdol? trana ( densväsendet är konungens privata affär elle nöje. Motionären, som först fick ordet, sade sig känna i luften att han ej skulle lyckas få sitt förslag antaget. Han ville dock ej vika vid första påtryckningen, utan fasthålla vid den del af förslaget, som yrkar att ingen ordensdekoration måtte utdelas efter 1870 års ingång. Hvad han i sin motion sagt om ordensväsendets skadliga inflytande, om den demoralisation som det sprider omkring sig i vida kretsar, och om hvilket farligt medel, det, användt i samhällsvådliga sytten, kan vara, det ville han vidhålla och trodde, att hvar och en som ej blifvit bländad af glitter och stjernor skulle gifva honom rätt häri. Man har sagt att ordnar utdelas för att belöna medborgerliga. dygder. Utom det att en om sitt fädernesland förtjent man bör finna sin minsta belöning i en stjerna som dinglar i ett färgadt band på hans bröst — en leksak, som aldrig borde synas utom barnkammaren — så borde han rentaf skämmas att bära ett sådant tecken, som numera alldele3 icke är hvad det var ämnadt att vara, ej säger hvad det borde säga, utan ofta, liksom magnetnålen, 4missvisar. Man behöfver blott se sig omkring. Å ena sidan hör man klagan öfver bristen på utmärkta förmågor, å den andra sidan kan man slå omkull sig på ordensprydda förtjenster. Om denna klagan också icke är alldeles berättigad, så är dock säkert, att vi ingalunda ha så många stora förmågor, som vi se utdelade ordensstjernor. Hr Hedlund hade alltid ansett och ansåg ännu denna fråga vara af vida större vigt, än man i allmänhet vill tillmäta henne. Hon inbegriper djupt i det sociala lifvets förbållanden och spelar en stor roll, som hvar man vet, inom sällskapslifvet. Betydelsen deraf kan ingen underkänna. Ordensväsendet är nu någonting helt annat än hvad det var vid dess uppkomst. Talaren uppdrog konturerna af dess bistoria för kammaren och visade, att des öde ej alltid legat i furstebänder. Det var de tyska furstarna under medeltiden, som insågo hvilken mäktig bundsförvandt de skulle få i ordensväsendet, om frågan härom rätt behandlades, d. v. 8. baserades på den menskliga karakterens svaga sidor. Nästan hvarje farste hade sina husordnar, i hvilka det ansågs för en stor ära utt Hyifva intagen. Dessa ordnar voro i början af alivarli tendens. Men efter hand blef jorden begätvad mea gladlynta furstar och de stiftade äfven glada ordnar; en furste hade till och med en husorden som kallades Narrarzas orden, och den ansågs vara en af de förnämste, En egendomlig omständighet med ordensväsendet, likasom med så mycket annat, är att qvinnan varit derifrån utesluten. Under medeltiden fanns visserligen i Tyskland en orden, som hette: Dyedens slafvinnors orden, den utdelades till de förnämsta vid de furstliga hofven, der den naturligtvis hade att påräkva de varmaste sympatierna; men den upplöstes snart, man vet ej af hvad orsak: om den befanns obehöflig eller om den blef i saknad af medlemmar. Husordnarne efterträddes af de s.k. förtjenstordnarna. Hos oss infördes de första förtjenstordnarna för omkring hundra år sedan. Detta var just icke under en af vårt iands och vår storhets gyllene tider. Kanske var det just derför, som man tillgrep detta beqväma medel att förskaffa oss förtjenstfulla män! I kritiska ögonblick bittar man vanligen på dittills okända utvägar. Den då varande regenten i Sverige — en konung,!som man ej precis kan påstå ha varit en af våra alldrabästa, liksom icke heller en af verldens första, ehorn historien känner honom under namnet Fredrik den förste, — instiftade, 70 år gammal och barn på Bytt, Seraphimer-, Svärdsoch Nordsjerneordnarog, Den första af dessa ordnar är äfven den förnämsta i rang, det är en mycket fin orden, med hvilken