Dagens Nyheter – 27 april 1869, sida 1

00 VA ÖA NV MYM MMA TRAIDA Vore det icke då bättre att de inskränktes till hvart tionde år, ty då kunde icke några skatteförhöjningar, som nu årligen i ett eller annat afseende inträffa, ske, utan den skattdragande få andrum, och veta sina utgifter. Eller var ej meningen med de årliga riksdagarne att, om något för landet skadligt beslut skulle fattats, det af följande riksdag kunde upphäfvas, så att snar rättelse måtte följa? Eller var den tillkommen på det att embetsmännernas löner skulle oupphörligen ökas, som vill synas af regeringens propositioner till riksdagarne, då nästan i ingen gren af statsverket icke någon förhöjning, såväli dessa som andra afseenden, begäres? De skäl herrar statsråder framådragit mot motionens framgång, såsom inlärande af de nya gevärens skötande — armång behof af öfning m. m. synas så klena att de väcka förvåning; skall indelte soldaten på 2 år afglömma hvad han lärt, är han väl ej värd att stå i ledet, och beträffande det nya geväret, om hvars anskaffande blef sådan brådska och sådan kostnad, så måste väl några dagars öfning med de nya handgrepp det erfordrar vara tillräcklig. Om således den summa, som för regenientsmötenas hållande detta år åtgår, och som säkert blir öfvermåttan stor, då man vet att furaget för hästarne, der sådana äro erforderliga, äfvenledes är i höga priser, hvarpå utfodringen med takhalm, renmossa, ljung, löf m. m. äro talande vittnesbörd, i stället blifver använd för lindrande af den nöd här i Småland är rådande, som redan är stor och blifver än större innan nästa skörd, så hade regering och riksdag gjort en välgerning, och tillvunnit sig landets välsignelser. Om det lefnadssätt, som föres i hufvudstaden med baler, middagar och supter med de kräsligaste rätter och flödande dyrbara viner, jemföres med de fleste jordegares stora och mångfaldiga försakelser, enär de, sjelfve blilvande i brist på föda, måste dagligen dela med sig åt kringdrifvande, från städerna kommande lättingar och tjogtals tiggare, äldre och barn, af sitt ringa förråd, och vidare deras å egorna boende utfattiga befolkning med bleka och tärda drag och utsvultna och i trasor höljda kroppar, måste man med harm fråga sig sjelf: kunna dessa fester, dessa kalaser, detta lefnadssätt vara Gudi behagliga? Borde de icke heldre afstå med denna yppighet, dessa ånger lemnande nöjen, och åtminstone för detta år anslå kostnaden till de fattigas behof, då de kunde njuta den tillfredsställelsen, att hafva aftorkat någon tår, stillat någons hunger? Men de som gå och vistas i de gyldene salarna, omgifna af det mest bländande prål, med klädedrägter, blott för en gång nyttjade, i värde till en summa, hvarför en fattig familj kunde hafva sitt uppehälle i flera år, dyrbara möblemanger, livrklädd stor betjening m. m. hafva väl aldrig velat sänka sig neder, eller träda en fot inom den fattiges dörr, der kontrasten blifvit för stor, och samvetskänslan kunnat för mycket uppröras. I den kommun insändaren bor blir en brist i hafreutsädet af 600 tannor; hvar eller huru den skall betäckas, när jordbrukarne sakna alla. medel, det har jag ej kunnat göra mig begripligt; troligen Komma många åkrar, af de fattigas Kålgårdar, att ligga osådda; och någon arbetsförtjenst åt å egorna boende kan ej lemnas, ty husbonden saknar medel till deras aflöning. Hvad ing. förmodar och kan beräkna, lärer väl i småländska länen innevarande år finnas närmare 200,000 menniskor, som redan nu, men ännu mera framdeles lida verklig nöd. Till afbjelpande häraf har regeringen begärt af riksdagen ett anslag på360,000 rdr; en penning så ringa, att den väcker förvåning. Den utgör på hvarje person närinare 2 rdr. År det möjligt att en individ kan lefva härpå i åtta da