Dagens Nyheter – 26 april 1869, sida 1

laKlor OCR ansvarige Utgllvare EBEGoOolt omer (Il slagna slippriga vägen, trots det tydliga missnöje som syntes eller gaf sig tillkänna i kammaren öfver det sätt att debattera som hrr Bergström och Treffenberg ansett tillständigt, men lyckligtvis sattes med den sednares anförande en damm deremot, och de grumliga vågorna började vältas tillbaka dit, hvarifrån de utgått. Det var hr Ridderstad, som först hade mod att opponera sig mot tredje statsmaktens, myndiga ton, och han gjorde det, ehburn uttryckligt tillkännagifvande, att han ej kunde giila allt hvad utskottet sagt; men han var ingen vän af sådana vänskapsprof, som kammeren nyss fått bevittna. Hr Hedlund tog betänkandet absolut i försvar, deri stod ingenting, som icke kunde sägas vara stödt på fakta. Om utskottet ej lyckats lösa den stora gociala frågan, så vore det ej sämre än alla utmärkta män i Europa, som dermed sysselsatt sig, ty pauperismens gåta är ävnu ett Kem som väntar på lösping. Hvad lagskipningen beträffar, så bebhöfva vi blott vända oss till våra polisåomstolar för att finna, att granclsgenhet och ringa bänsyn är rvågosting, som der ofta förekommer — och hvad ntskottet sagt, i detta afseende her sitt berättigande redan af den omständigbeten, att det är de mäktiga, som stifta lagen och de mäktiga, som äfven skipa den. Det gör måhända på en eller annan ett imponerande intryck, satt lagskiprirgen3 herrar -svepa in sig i en grann toga och se förnärmade ut, men bäst för dem sjelfva vore, om de lade handen på bröstet och erkände sin skröplighet. Den med allehanda invektiver öfveröste hr Nilsson försvarade betänkandet, men afstod från den personliga striden med hrr Bergström och Treffenberg, emedan han ej kunde möta dem med lika vapen. Sednare på aftonen fingo dessa herrar emellertid ännu en gång umgälla hvad de i en stunds öfvermod brutit, då hr C. A. Larsson uttryckte sin stora förvåning öiver, huru en hofrättsassessor och en landssekreterare vågade uppträda som tuktomästare öfver en filosofie doktor och rektor vid ettelementarläroverk, hvilken naturligtvis stod högt öfver dem i bildnisg! Något sådant bade han ej erfarit under alla de riksdagar, han bevistat. Det skulle verkligen vara personer, som trodde sig tillhöra den tredje statsmakten, det skulle vara domare, som kunde tillåta sig att angripa en högt öfver dem ståendes person, oaktadt de, som jurister, borde hj grundlagen på sina fem fingrar och, som ödGå bildado män, borde ha en känsla af parlamentarisk takt. Det oskick, som vissa myndiga herrar tillåtit sig, att uppträda som tuktomästare i kammaren, vore na på tid att stäfja — det hade alltför länge fortfarit. Hr Ola Jönsson m. fl. nedlada äfven protester mot anfallet på br Nilsson. Hr Bergström retirerade undan stormon mot honom med att endast vända sig mot hr C. A. Larsson och yttra att han fått den erfarenheten, att denne hade en sjelftagen rättighet att säga hvad han ville — med tystnad ville han svara de andra. I afseende på den till behandling förellggande frågan, så gjordes åtskilliga anmärkningar mot utskottets förslag, hvad angick dels den uppdragna gränsen mellan den vilkorliga och ovilkorliga rätten till understöd, dels den vilkorligt föreslagna förhöjningen af den personliga fattigvårdsafgiften. Under aftonens sammanträde medhanns ej mer än bestämmandet af den, som utgör föremål för fattigvård, och antog kammaren, i likhet med den första, följande lagförslag: 1:o. Vansinnig person och föriäldralöst barn under 15 år, som saknar egen tillgång, skall genom fattigvårdsstyrelses försorg erhålla nödtorftig vård och försörjning samt barnet derjemte uppfostran. 2:o. Den, som af ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker ir urståndsatt att försörja sig sjelf, må ock erhålla dylik vård och försörjning