Dagens Nyheter – 26 april 1869, sida 1

E STtOCKROI, tYryCKt Res lidningens nuivuar uppfostrar det unga slägtet till lifvets värf, utan lägger största vigten på en allt annat än tjenligt inrättad religionzundervisniug 0.s.v. För öfrigt anför utskottet, såsom ej ovigtiga, om än tillfälliga, orsaker till den ökade fattigvårdsbördan inträffad missväxt och brist på arbete, detta sednare syftande hufvudsakligen på folkets håglöshet eller oförmåga att sysselsätta sig med binäringar och vederbörandes (landstingens, hushållningssällskapernas cch kommunalstyrelsernas) uraktlåtenhet att uppmuntra dertill. En af utskottets ledamöter, representanten för Stockholm, hr Svanberg erhöll först ordet och nedlad2 sin reservation mot utskot tets yttranden i inledningen, anseende att beskaffenheten af röstskalan ej haft eller har något inflytande på fattigvårdsförhållandena och hysande den allra största aktning för vår domarekår och dess opartiskhet. Hr Svanberg gillade dock det slut, hvartill utskottet kommit. Den egentliga öfverläggningen börjades af hr Bergström, som genast gaf en sådan riktning åt diskussionen, att den icke blott berörde landets röd oeh folkets brist, utan äfven kom att visa att våra så kallade utmärktare män understundom lida brist — på takt. Med mera skärpa och häftighet, än för en lugn betraktare syntes behöftligt, och som i alla händelser föga öfverensstämde med god parlamentarisk ton, angrep han utskottets inledning och isynnerbet des3 anförda skäl för påståendet, att det kroppsliga arbetet här i landet är ringaktadt, hvarvid han isynnerhet fästade sig vid anmärkningen mo: lagskipningen, hvilken, såsom hr Bergström uttryckte sig, är att anse som den tredje statsmakten. Hr B. karakteriserade inledningen som en samling af banala fraser, hvilka gå på en melodi, som man ända till leda fått höra upprepas. Men det var ej mot utskottet, som han vände sig, utan, i den förmodan, att de öfriga ledamöterna, i likhet med hr Svanberg, skulle reservera sig, vände han sig till utskottets ordförande, rektor A. W. Nilsson personligen, som här finge stå som ansvaring och bära det förakt, som hans törfattareskap i detta afseende förtjenade. I samma tonart, endast stigande några tonhöjder i diskanten, fortsatte hr Treffenberg, som sade sig aldrig under någon läsning ha erfarit så stridiga känslor, som då han genomögnat detta betänkande med dess befängda inledning och dess, i hans tanke, särdeles kloka förslag — hvilket senare dock var första kammarens förtjenst. Hr Treffenberg bestred att det kroppsliga arbetet här i landet ringakta3, men afmärkte att man i allmänhet hyser föga aktning för ett själsarbete, som har svag växtlighet och ringa kraft, — det har hr Nilsson sjelf nog erfarit —(; och efter att ha bemött tadlet mot lagskipningen med en anmärkning om skolmästares sätt att ofta lugga fattiga pojkar men låta tuppen värpa åt rike mans barn, ansåg han sig, på grund af ett utaf hr Medin rörande en förplumpning af hr Jöns Pehrsson vid en föregående riksdag gifvet exempel, böra å hr Nilssons vägnar bedja kammaren om ursäkt, emedan det helt säkert ej var så illa menadt med inledningen som det såg ut. Såsom ett ytterligare motiv för detta opåkallade förmyndarlika uppträdande behagade hr Treffenberg upplysa, att hans bildning hade en gemensam vagga med hr Nilssons, nemligen Skara elementarläroverk, och att de voro gamla vänner, och det var förmodligen i afsigt att uppehålla detta läroverks anseende som bildningsanstalt, och att gifva ett vackert exempel af trofast vänskap, som han uppträdde. Att den välvilliga afsigten totalt motverkades af det klumpiga utförandet var någonting, som endast ökade en erfarenhet, som hr T. förut haft tillfälle att göra. Han hade skäl frukta att man skulle fortgå ännu längre på den in