Dagens Nyheter – 24 april 1869, sida 2

stänga luften från lastrummet; men snart började rök framqvälla genom alla fogningar, Och gedan besättningen kl. 6 på morgonen den 23 december hade öfvergifvit fartyget i tre båtar, utbröto lågorna redan kl. 7 genom luckorna, och inemot kl. 4 på eftermiddagen var Adefe förstörd af elden och syntes endast som -ett rökmoln. Detta rkedde på 27 S. lat., 91? O. long. — sålunda flera hundra mill från den kust af Indien, dit passadvinden blåste. Kaptenen hade befallt, att alla båtar skulle hålla tillsammans, hvilket dock var ganska. svårt under hög sjö. Huru långt ken man t. ex. 80 hvarandra från en så låg ståndpurkt som en djupt lastad båt? — Deraf kom det, att båtarne redan framemot kl. 9 f. m. försvanrnit ur hvarandras åsyn. Kl. i: 8 tslade håtbesättningarna vid hvarandra för sista gången. — KL 9 sågo de sista skymten af hvarandra, och sedan iogenting vidare. Befölhafvaren, 6 man af besättningen och 3 passageraro voro i den ena båten, hvilken seder: mera upptogs af ett esgelskt skepp och lardsattes i Port Natal på afrikanska kusten; styrmarnen, Hago Welter, och 4 man i den andra, hvars öden vi här nedan skola skildra; den tredje, som inrymde den öfriga besättvingen saksas ännu. Styrmannen har i ett bref till en enförvandt i Bremen lemnat en skildring af sin äfventyrliga färd under tretviofyra dagar på Oceanen, hvilken skildring är al så fängslande beskeffenhet, att vi tro 053 göra våra läsare ctt nöje genom att meddela densamma. Den lyder som följer: Klockan var 6 på morgonen, då vår båt lemnade skeppet, och redan emot kl. 7 eller 8 slogo lågorna ut ur detsamma. Först föll kryssoch derpå stormasten, hvarefter skeppet kom för-devind. Derigenom aflägsnade det sig mer och mer från oss. I annat fall skulle de andra bå: tarne hafva varit närmare skeppet och ej så snart kommit oss ur sigte. Ungefär kl. 1 e. m. störtade fockmasten öfverbord, och kl. 4 e. m. sågo vi endast de sista vrakstyckena och röken i det aflägsna fjerran. Vi sökte efter de andra båtarne. ända till aftonen; men då detta, utan någon hviiopunkt för ögat, slutligen var onyttigt beslöt jag att hålla rätt undan vinden och styra upp NNO., för att möjligen söka uppnå Keelingöarne. Det var dock för svår sjö att hålla denna kurs med en djupt lastad båt, som började taga in vatten. Vi vände derför ånyo förstäfven mot vinden öch Oömslöto båted rundtom med segelduk, formande liksom ett sqviättbord af en half fot i höjd. Det hjelpte något, fastän allt, som var i båten, ännu fortfarande nedvättes. JEn man måste siändigt ösa vatten. Sålunda fortgick det de första 12 dagarne, under hvilka vi voro våta in på bara kroppen. Vi fördelade oss i två vakter med två mani hvarje; en man vid rodret och en på utkik. Till min vägledning hade jag, för att göra beräkningar, ingenting annat än oktanten och vår nautiska skolatlas i båten. Alla andra hjelpmedel saknade jag. Huru jag kunde hjelpa mig dermed och noga uträkna latituden, och att jag på 3 gr. 5. lat. endast var 2 grader ostligare i longitud, skall jag muntligen omtala för dig, om vi lyckligen återse hvarandra. Under styfpassad styrde vi alltså ständigt NNO. Redan på 13 gr. 8. lat. förlorade vi påssaden.: Efter 12 dagars förlopp passerade vi latituden af Keeling-öarne, men sågo ingenting af dem, hvaröfver jag dock icke förargade mig, ty jag hade alltid satt mitt förnämsta hopp till att träffa något at de fartyg, som, fommande från Straat-Sunda, styrde kurs åt VSV. Alla de från Kina, Japan, Singapore, Batavia o. 8 v. kommande fartyg — och dessa äro ibland ganska många — taga denna vig, så etw Jag trudto for Thor ocdnare, utv jag okullo vid skirandet af deras kurslinie påtriäffa ett tartyg. — Alltså åt norr! Den ena dagen förflöt efter den andra, och vi. sågo ingeuting. Dertill hade vår proviant, som endast bestod af skeppsbröd, mycket sammansmilt, och vattnet räckte endast, trots oafbrutna knappa ransoner, för några dagar till. Det var på den fjortonde dagen, och våra två säckar bröd voro nu nästan förtärda. Brödet var af det myckna öfverspolande saltvattnet totalt förderfvadt, men detta oaktadt smakade det oss förträffligt. Dock återstod för oss ännu ett litet vattentätt fat med kajutskorpor, som också öppnades efter den fjortonde dagens förlopp och hvaraf vi ännu hade att lefva under tjugo dagar. Den gode Guden var dock alltid med oss. Äfven var vattenförrådet två gånger nära slut — men då fingo vi alltid regn. Sålunda förgick den ena dagen efter den andra, utan att vi sågo den ringaste skymt af något fartyg, oaktadt vi dag och natt höllo skarp utkik. Jag beslöt nu att sätta kursen NO. åt Sumatra. Då vi ej mera hade någon passad, utan endast svag bris och ibland stillt, så måste vår båt, som förut endast var försedd med en klyfvare och ett råsegel, hafva mera segel. Vi sammanflickade derför ett gaffeltoppsegel och en drifvare af byxor, skjortor o. 8. v., som, i synnerhet det förstnämnda, gjorde sin skyldighet bra. Om det nattetid var stillt, måste vi, oaktadt våra medtagna krafter, ro båten. Sålunda