Dagens Nyheter – 24 april 1869, sida 2

jag för din skull skall bära min förödmjukelse? — Är det kanske en sann kristens pligt, att offra sitt eget lilla jag och glömma dess smärtor för glädjen, att bringa välsignelse åt andra? Men modren fortfor att linda papper kring den dyrbara julklappen, och mötte sin sons frågande blick med en vänlig nick och en min, som tycktes säga: vi ska inte för strängt dissikera vår kristliga pligt, ty då skulle vi ju ofta nödgas uppoffra allt, som kallas naturlig stolthet och aktning för sitt eget menniskovärde, för att bli allmosebetlare i barmhertighetens tjenst. Birger såg, att det inte var den fattiga linnesömmerskan, blomsterhandlerskan och bakelsefabrikanten han i detta ögonblick hade framför sig, det var hans stolta och sjelfständiga fars enka, det var hans aristokratiska morfars, barons på Hanebo, ädelborna dotter. Men julaftonens förnämsta glädje, friden i hans bröst — var till-största delen störd för Birger, och medan hans tankar voro hos Bruno och Fanny, med frågor om de visste af och inte afstyrkt den orobringande julklappen, följde han med ett vemodigt leende rörelserna fram och åter med en liten kanonvagn af trä, som engång varit hans och den han nyligen reparerat till fromma för dess nuvarande inneKafvare, en liten fuling med stripigt, halmfärgadt hår, men