Dagens Nyheter – 23 april 1869, sida 2

Men hade rösten varit pipande nyss, så var den nu den hemskaste basröst, som till på köpet kom bakifrån och nedifrån liksom ifrån jorden. Från min svarta herre storsultan! — vrålade afgrundsanden. Men madam Juhnke med Corvettan i knä förmådde inte mera, hon kallade blott med ett ursinnigt skri gubben Ripa till hjelp, medan alla de öfriga med ett lika genomträngande rop kastade sig hals öfver hufvud in i rummet. Dock, när nöden är som störst är också ofta hjelpen som närmast, ty just som Hin onde skulle, förtjust öfver den skräck han injagade, ännu en gång förnya sitt: från min svarte herre — — greps han om nacken af Ripas seniga fingrar med den kraft, att afgrundsfursten uppgaf ett gällt nödrop. Ska? ni kluta ut er, så att ni skrämmer lifvet af folk på sjelfva julafton? — röt den gamla kusken, i det han med foten samtidigt tillrättavisade en karl, som, hopkrupen bakom Hin onde, åstadkommit den väldiga basstimman. — Hvad ä ni för ena gökar? Men afgrundens furste höll på att storkna, ty den brinnande stickan han hade i mun, kom honom i svalget. Medan hans höghet hostade och harklade, upplyste hans medbjelpare, att de båda voro sända till unga herr Sigurdsson med en julklapp från en vän, men att de, vid anblicken af den fasa,