Dagens Nyheter – 22 april 1869, sida 1

BSIUCREO, IK Y UMS MUD HUDINRYUUS HULVUU. ligt. Det är emellertid ett obestridiigt faktum, att de konservativa intressena, så väl inom som utom representatationen, för närvarande hafva ea alltför stor och för samhällets välfärd skadlig öfvervigt. Em politisk reaktion hotar att på ett vådligt sätt förlama, att icke säga, qväfva dea inre utveckling, som är så nödvändig för betryggande af ett litet folks yttre sjelfständighet. Att regeringen i afseonde på de stora samhällsfrågorna intagit en afgjordt återhållande ställning, är en känd sak, likasom att hon härutiönan troget nwnuderstödjes af riksdagens första kammare, Den andra kammaren har icke på sådant sätt verkat för framåtzskridandet, som man haft rätt att vänta af en s. k. folkvald församling. Tvärtom har ett mäktigt parti inom sistnämnde kammare, hvilket parti dock företrädesvis -vill anses representera folkeg, i icke ringa mån — medvetet eller omedvetet — gått reaktionens ärenden. Under sådana bekymmersamma omständigheter återstår för svenska folket intet annat, än att sjelft taga sina angelägenheter om band. Det måste först och främst bortlägga den falska förestälining, som hittills åstadkommit så mycket ondt, nemligen att den enskilde medborgaren, upptagen som han är af sina egna angelägenheter, icke har något att skaffa med offentliga ärenden, hvilka han tryggt kan öfverlemaa åt vederbörandes värd. Det är denna föreställning, som dödat allmänandan och öppagat dörren för reaktionen. Eu flyktig blick på landets nuvarande vådliga belägenhet — den växande nöden, de ökade skatteraa, embetsmanvaoch penningeväldets allmera stegrade inflytande — är tillräcklig för att ådagalägga, hvart ett dylikt föreställvingssätt slutligen leder. Den enskilde medborgaren måste derföre begagra sig af alla tillfällen för att erhålla kännedom om och deltaga uti offentliga äreaden. Han bör ieke genom klandervärd likgiltighet och en sorglöshet, som i längden alltid straffar sig sjelf, äterhålla sig derifrån. Den kanske dyrbaraste förmånen, svenska folket ärft af sina fäder, är rättigheten att när och hvar som helst församla sig, öfverlägga och besluta. Måtte folket framför allt ej försumma att begagna denna rättighet! Lyckligtvis har i detta hänseende en bättre anda på den sista tiden börjat göra sig gällande, hvilken inger förhoppning om en ljasäre framtid. Folkmöten hafva på många ställen i landet redan blifvit hållna, vid hvilka man öfverlagt om vigtiga fosterländska frågor. Det är till dylika möten svenska medborgare, hvar och en i sin ort, nu böra samla3, icke blott för att gifva en bestämd form åt sina önskoingar, vtan äfven för att öfverenskomma om gemensamma mått och steg, för att med alla lagliga och lofliga mede iverka för dessa önskningaras uppfyllande. . Det är nemligen icke tillräckligt att vid dylika folkmöten fatta beslut, hvilka i bästa fall blifva bekanta för allmänheten gerom deras införande i någon tidning — man måste äfven se till, att dessa beslat på lämpligt sätt komma till regeringens kunskap, på det att hon icke längre må sväfva i okunnighet om folkets önskningar. Detta kan och bör ske genom petitioner, hvilka hvarje svensk man har rättighet att inlemna till konungen. Biand de frågor af mera framatående vigt, som måste lösas, om ett verkligt framåtskridande skall kunna ega rum och den politiska reaktioren i någon mån hejdas, står obestridligen aldra främst på dagordningen frågan om utvidgade rättigheter för folket att deltags i riksdagen, hvilken för närvarande så långt ifrån kan anses representera folkets stora flertal, att den snarare kan sägas företrädesvis representera penningen och förmögenheten. Detta ändamål vinnes bäst och säkrast genom upphäfvande af census för val