Dagens Nyheter – 22 april 1869, sida 1

Och samtliga middagsgästerna tyckte pligtgkyldigast så med. Bruno syntes verkligen förtjust öfver sin gåfva och tackade hjertligen far och mor, men nog skulle hans förtjusning varit lifligare, om han fått gåfvan i enrum. Han var en alltför förståndig gosse —tack vare umgänget med Birger — att inte i anordningen af den granna morianen och hela ostentationen vid middagsbordet spåra sin fars fåfänga. Tacka mig i qväll, då du går till sängs, min herr son! Det der var bara första nummern på julklappslistan, he, he, he! Och grosshandlaren klappade under en vänlig nick sin herr son på axeln. Det var högst nödvändigt att middagsgästerna upplystes om, att den der araben bara var en liten början till de glänsande julklapparne. Och glänsande voro de i sanning, och många i oändlighet. Enhvar af gästerna mottog någon lustig atrapp med verser af herr Wachtel, och innehållande fransysk konfekt eller någon toilettartikel. Brunos, Fannys och fru Wachtels julklappar voro oräkneliga. Har du hunnit till hundrade ännu, min lilla flicka?? — sporde herr Wachtel. Ack, jag har kommit till hundra gånger mer än jag förtjenar!? svarade den tacksamma dottern, Miss Thomson erhöll, under skepnaden af