Dagens Nyheter – 20 april 1869, sida 2

Tänk, den som kunde få höra Sapphos herrliga ord deklameras af henne sjelf. Ja, du Birger är då en afgjord afgudadyrkare, bara man talar om qvinnor; man skulle kunna tro, att dåu redan vore kär upp öfver öronen. Fannys fina örsnibbar blefvo rosenröda. Man såg ingenting annat vid lampans sken, ty hennes ansigte var vändt från ljuset. Kär — återtog Birger lugnt — kär, det har jag varit så långt tillbaka jag minnes. Lampans sken förrådde, att Birger rodnade som en flicka. En skön själs bekännelse! anmärkte Brano leende. Ja, dödligt kär — fortfor Birger — om dermed menas en kärlek, som räcker til döden! Fanny tappade sin virknål; när Birger hjelpte henne att taga upp den, snuddade deras kinder vid hvarandra. De brände och brändes. Kors, jag tror att ungherrskapet pussas! — skämtade den oförbätterlige ynglingen i sängen. Fanny tyckte att samtalet fick en vändning, som, utan att hon visste hvarför, kom henne att rodna sju resor värre, och Birger, som kände i luften hvad den unga flickan kände i sitt rena hjerta, skyndade att förklara sig närmare. Dödligt kär — eller vackrare sagdt —