Dagens Nyheter – 20 april 1869, sida 2

Juridiskt. HL Det ligger nu närmast till hands att egna några ord åt testament-lagstiftningen i allmänhet. I 16 kap. 1 8 ärfda-balken heter det: Vill någon, man eller qvinna, göra testamente, hafve våld göra det muntligen eller skriftligen, med eller utan vilkor, och vittne tvänne gode min, (nu äfven qvinnor) att det testamente var gjordt med sundt och fullt förstånd och af fri vilja; stånde ock honom fritt att låta vittnen veta dess innehåll eller ej — —. Hvad härvid slär bjertast i ögonen, är bibehållandet ända till våra tider:af tiBåtelsen att testamentariskt förordrasde får ske muntligen, utan att rödfall är förbanden. I denna paragraf är texten så besynnerligt författad, att det tycks, som skulle man få göra äfven muntligt testamente, utan att låta vittnen veta dess innehåll — hviiket dock är omöjligt. Om, i något fall, det är nödigt stt hafva på papperet hvad som, ofta för en afiäg:en framtid, bör lända will efterrättelse, är det väl i främsta rommet det testamentariska för ordnandet, hvarpå ofta decfterlefvandes väl eller ve beror. Att lerna tolkningen af en döendes yttersta vilja åt vittnens, stundom skefva uppfattniog och orediga minne, är icke välbetänkt, och erfordra3 ej heller numera i vårt land, hvarest folkbildnipgen redan är så långt framskriden, att utan tvifvel i hvarje hus finnes någon person, som kan skrifva. Muntligt testamente bör alltså ej komma i fråga, derest bevisligen rågon skrifkunnig för tillfallet varit att tillgå, i hvilket sednare fall det borde åligga vittnena, att, innan ett dygn förflyter, besörja om uppsättning af formligt testamentsbevis. Ordet göra testamente, förekommer icke Mindre än tre gånger i den eiterade paragrafens försts mering; men huru, eller med hvilkas formaliteter testamentet skall göras, får man ändå gissa sig till. Det torde stöta mången för hufvadet, att vi, med mindre pietet, än vanligen iakttages, yttra oss om redaktionen af 1734 års lag. Ofelbarheten af denna redaktion, hvilken i allmänhet bemötes med samma blinda vördnad som bibelordet, äro vi icke i stånd att erkänna, och våga os3 alltså fram med våra anmärkningar, utan att hållas tillbaka ef det traditionella anseende, den gamla Jagtexten ända till våra dagar åtnjutit. Fördom för ea sak villar omdömet lika mycket, som tördom emot den. Afven det bästa kax öfverlefva sig sjelf. Tempelruinen prunkar i det längsta med sina qvarlefvor — men duger till irgenting mera, ehuru en och annan del sf materialierna kan användas i en ny byggnad, som föres upp efter nutidens fordringar. Vi sade nyss, att i lagen icke föreskrifves hura testamente skall göras. Det var det munrteliga vi egentligen syftade på. När är ett sådant gjordt? Att det skall ske ivittnen3 närvaro, faller väl af sig sjelf; men tillkallade i och förr saken, tyckas vittnena icke behötva vara. Åtminstone finnes intet ord derom. Mången kan ledas deraf till den föreställningen, att hvarje yttrande, huru obetlänkt som helst, fäldt i närvaro afett par eller flere personer, kan uppfångas som ett munteligt törordnande. Det har inträffat, att någon, i ett lag af glada vänner, eiler ute å marken, under samspråk med sitt arbetsfolk, sagt: Ingen annan än Stina (om t. ex. hustrun, hushållerskan eller någon dylik hetat så) skall hafva, det jag efteriemnar. Vid hans död har detta ansetts för munteligt testamente, och fått gälla i brist på anvat. Dylika fall kanna, till tusental, framletas. Alltså, om det icke vore bevisligt att personer tillkallats att som vittnen höra den sista viljan, borde ett sådant