Dagens Nyheter – 20 april 1869, sida 2

förordnande icke gälla, och ingen förståndig domare gillar det heller; men så länge icke lagens bokstaf är tydlig i detta fall, lemnar den spelrum åt otaliga rättegånger. Så vida har dock den lagparagraf vi nu kalfatra varit bestämd, att den fordrat vittnenas intyg på sundt och fullt förstård samt fri vi!ja hos den, som gifvit förordnandet — hvilket i praktiken ansetts så, som skulle skriftligt testamente ej kunna hafva gällande kraft, om icke vittnesmeningen derå innehållit ett sådart intyg. Liksom icke sundt förnuft vore behöfligt vid alla afhandlingar! Skulle man kunnat förmoda att någon domare sjelf vore så utan sundt förnuft, att vid tvist om testamente, likasom rörande bvarje annan handling, han icke sjelfmant utletade huruvida den eller de som den rörde, haft sina sinnens bruk i behåll? Emellertid hafva otaliga bestämmelser, ehuru i öfrigt fullkomligt enliga med testators vilja, kasserats för det, att vittnesmeningen derå icke varit formulerad efter lagtextens föranledande. Om vittnena dött utan att de förut hörts inför domstol, så har ett sådant testamente varit ohjelpligt. Här, som i de flesta fall, hänger allt på privata vittnen. Vimå:te upprepa hvad vi förut sagt, att hvarje handliog, upprättad och bestyrkt af en auktoritet, t. ex. den notariaia, om den furnes, skulle ega vida större värda Specifikationea å testators sinnesförfattoing är å testamente lika onödig, som å andra handlingar. Den haransetts mera behöflig i afseende å testamenten, emedan de göras för det mesta under sjukdomstillfällen, då krafterna äro försvagade; men på sjuksängån kunna andra, lika anyelägna dokumenter förestafvas, såsom gåfvobref m. m., utan att för dem erfordras betyg om förnuft och fri vilja, kvilket väl alltid bör förutsättas. Yppar sig tvifvel att den som låtit upprätta testamente, vid det tillfället icke varit redig och obehindrad, står väl ej den formulerade vittnesmeningen i vägea för den bevisniag, som kan åstadkommas. Lagen säger för öfrigt på ett annat ställe (17: 26 R. B.) att skrifteligt vittnesbörd ej är giltigt. Alltså kuude väl ett testamente få gälla, änskönt det icke är försedt med meranämda intyg; men till des: man blifvit ense derom, är säkrast Kd hålla sig till den gamla slentriaren i ty all. . I afseende på dt testamentariska förordnandets materiella bestånd, erfordrades en lagbestämmelse, som nu helt och hållet sakna:. När ett testamente är gjordt, uppsatt på papperet och bevittnadt, hvilket kan ske i all tysthet, vet testator icke hvarest han skall kunna med säkerhet lägga det i förvar. Rörer det blot: en person, kan den väl få emottaga det (sällan inträffar det likväl); men är det flere det angår, gömmes det vanligen af testator till dess han träffas af dödeo. TLaglige arfvingar infinna sig då — men något testamente kommer icke i dagen. Man säger sig icke veta om något sådant är gjordt, eller om det är veterligt att så skett, känner man icke hvart det tagit vägen. Så tillgår dagligen. Om nu vittnena endast gifvit istyg rörande sundf förnvft och fri vilja, men icke fått veta innehållet af testamentet, då är det objelpligt förloradt. Känna de deremot innehållet, uppstår en annan fråga: Kan förordnandet i så fall behandlas som muntligt, och gälla som det af vittnena uppgifves? Lagen har intet svar att gifva på denna fråga, men med ja bör det utfalla så länge muntligt testamente får ske. Testators vilja är muntligen tillkännagifven — det må våra nog, äfven om papperet, derpå den är upptecknad, kommit bort; men det skulle väl finnas utväg att förebygga sådana ivistefrågor. Hos orteus underdomstol kunde hvarje testamente få inregistreras, och, emot recipisse, deponeras, att der ligga iskäpvar till dess antiogen testator af någon anledning vill återtaga det, eller han dött, då det voreibehå!l vid skeende sterbhusutredning. Detta lemrade trygghet nog å alla sidor. Man åsyftar väl en sådan trygghet då, under testators lifstid, förordnandet företes hoz3 domstolen till den kraft och verkan lag förmår; men ingen säkerhet är dermed vanner. Hufvudskriften återlemnas sedan domaren fått sin lösen, och derefter kan originalhandlingen komma, bort ändå. Att vända upp och ned på denna hufvudlösa procedur, så att domstolen tills vidare behöll hu!vudskriften, men utlemnade rotokollsatdraget till bevis om depositionen, kunde ja med ett penndrag påbjudas, och då vore med en sådan lika radikal som enkel åtgärd felet helt och hållet afhjelpt. Rättelse. I gårdagens följetong sid. 155 stod: de sex genomblötta ynglingarne; liis: de fanamhlätta vnolingarnae