Dagens Nyheter – 17 april 1869, sida 2

sitt döljande täcke öfver hela isfältet, men man kunde ännu vid fackelskenet skönja skuggningen af det tunnare isbandet. På två sekunder hade Birger snört af sig sina skridskor och dragit af sina stöflor. Stormen och yrvädret tilltog, facklorna släcktes; man hade icke tid och sans att tända dem, men, tack vare den osynliga månan, rådde dock en skymning; en dyster skymning. Birger kastade af sig sin rock. Håll i min rockärm, gossar! -— skrek Birger, och nästa sekund var han krypande ute på den tunna isen. Efter två, tre alnars närmande brast den också under honom. Hjelp, hjelp! — skreko kamraterna med fördubblad styrka. Mauritz och Walter höllo i Birgers rockärm, medan Claes spände af dem deras och sina egna skridskor. Håll i dig, Bruno! — ropade Birger, släppte sin rock och slog sig fram genom isen i riktning mot sin sjunkande vän. — Hitåt, min gubbe! Friska tag, så hjelper oss Gud! Jesus, hjelp mig! — stönade Bruno, som sökte närma sig sin räddare. Det var blott tre, fyra alnar dem emellan, men tre, fyra alnar af is, som skulle sönderslås. Claes hade lyckats ånyo tända ett par facklor. Vid deras sken såg man den kämpande Bruno, likblek och med blödande an