Dagens Nyheter – 17 april 1869, sida 2

färgtryck, för hvilket slags reproduktion de från början voro ämnade. Detta röjer sig också i det sätt, med hvilket de blifvit målade i olja. Denna serie, hvaraf endast 1:sta häftet hittills blifvit synligt, bär titeln: Svenska folket, sådant det ännu lefver vid elfvom, på berg och i dalom. De flesta kompositionerna skildra det arbetande folket. Besöket i stångjernssmedjan, som är ett utfördt större måleri, åsyftar äfvenledes att vara ett bidrag till arbetets ära. Det bör intressera hvar och en att göra ett besök uti en sådan smedja och se det hårda och heta arbetet, som svärtar huden, pressar fram svetten och knappt tillåter en lätt och tarflig beklädnad, men likväl, isynnerhet i dessa tider, ger en så oviss lön. Wallanders konststycke är ett tendensstycke. Det är på samma gång måladt och skrifvet. Ett sådant val af ämne hedrar konstnären, huru enkel än kompositionen är. Vi se en elegant klädd familj göra ett besök i en stångjernssmedja under det der pågående arbetet. Sammanställnirgen på duken af de olika personerna, i olika samhällsvilkor, af deras olika klädsel och af de olika föremålen framkallar särdeles effektrika och karakteristiska koutraster. Personerna bilda flera väl uppställda grupper, som, ehuru skilda åt, icke synrerligen minska intresset för hufvudgruppen. Dock kunde gruppen af den yngre qvinnan med de små flickorna, som bildar en liten vacker, men serskild tafla utan afsaknad undvaras. Den visar intet intresse för smedsarbetet och tillhör egertligen ej kompo-itionen. Och må det föröfriegt tillåtas o3s anmärka, att de tvenne äldre besökande personerna närmat sig färskjernet kanske mera än behörig aktsamhet för den starka, utstrålande värmen och de sprakande gnistorna bjuder. Rörelsen och hvilan hos de serskilda smedsarbetarne äro vackra och naturliga. Arbetet är ansträngande och tröttheten motiverad. Hade konstnären afstått ifrån att på duken upptaga smedjans tak, och taflan i följd bäraf blifvit mi:dre hög, skulle personerna ha dominerat mera. Men äfven taket har sitt intresse. Vi se der den effoktrika kontrasten mellan å ena sidan det svaga återskenet från det glödande jernet och å den ardra den kalla yttre dagern, hvilken mellan röken träder in genom gafvelöppnvingarne. Så som taflan vu är målad, kurde den snarare kallas: Interiören af en stångjernssmedja. Accessoirerna äro utförda med mycken skicklighet. Serskildt må i det afseendet framhållas stångjernshammearen och det under densamma på städet hvilande rödglöda jernet, som äro mästerligt målade. Ungselden och den hvitglödande jernklumpen med sina sprakande gnistor åstadkomma en eldskenseffekt, som är af synnerligen stort värde, fastän åtskilliga hvitmålade föremål i närheten (fruns mantilj, hunden, det ena barnets klädning) söka motverka detta storartade intryck på vårt synsinne. En eldskenseftekt vill gerna vara allenastyrande och förlorar alltid på grannskapet af något hvitt, hvilket, genom att återkasta alla Jljusstrålarne, täflar med densamma om vårt ögas uppmärksamhet. Detta iakttaget, skulle intet stört den ljufva harmonien, som råder i konststycket, hvars vackra touche och eleganta framställning göra det första intrycket särdelez behagligt. : städes på AIb. Bonniers förlag i litografiskt Fröken 4. Börjessom har två ganska nätta kabinettsstycken: En skrifvande dam och En knypplande dam. Hos beggedera är färgtonen behaglig och uppfattningen naiv, men den skrifvande damens hufvad saknar expression, och teckningen, isynnerhet af hennes armar, sakvär tillbörlig fulländning, — anmärkningar, som i betydligt mindre mån drabba den koypplande damen. De begge figurerna äro eljest väl modellerade och väl inställda. Uti båda taflorna äro samtliga access0irerna utförda med en särdeles fin pensel och berömvärd elegans samt de perspektiviska lagarne med noggrannhet iakttagna. oo, Hr G. Saloman exponerar tvenne porträtter, hos hvilka en god carnation, en mä sterlig teckuing samt klarhet och friskhet : färgen icke äro de enda berömvärda egen: skaperna. Det mindre porträttet har dess utom en slåerde likhet med den person (fiolinisten Vieuxtemps), som det är ämnadt at föreställa. Det större är högst karakteri stiskt för en polsk israölit, hvilken cannolik ann 1 1 Ad AN