Dagens Nyheter – 17 april 1869, sida 2

sigte och händer; de skarpa isstyckena hade skurit sönder honom. Vid denna syn anfölls Birger nästan af ett berserkaraseri. Med jättekrafter slog han armar och knytnäfvar mot isen, med simmagisterns elasticitet tog han sats från djupet, för att kasta sin kropp öfver den isremsa, som ännu skiljde honom från vänen. Hvar är Erik Hallin med stången? — skrek han flämtande. Erik Hallin! — ropade alla med ångest, men Erik var för långt borta att höra deras rop. Här är jag straxt, Brunol — tröstade Birger. Rädda dig sjelf, helsa mina föräldrar, jag orkar -orkar inte — — — Och Bruno försvann i djupet. Nej, nej! — vrålade Birger med förtviflan och kastade sig ännu en gång öfver isremsan. Den brast, han var i den öppna vak, från hvilken isstyckena dels blifvit undanträngda, dels söndermalda under den drunknandes ansträngningar. Men han såg ingen Bruno, han såg blott än en gång i minnets Spegel det bleka anletet, den slocknande blicken, och han hörde rosslandet af hans stämma. Också Birger försvann i djupet, men det var den starke simmaren, som genom en dykning sökte sin vän. — Han fann honom inte, han måste sjelf upp för att hemta luft: