Dagens Nyheter – 14 april 1869, sida 2

Birger gick, utan att bevärdiga de fördna vännerna med en blick, och satte sig på en bänk längst bort i ett hörn, rundtom hvilken plats syrenetna redan svällde i sina löfknoppar. — Vårsolen strålade så varmt, och snödropparna, dessa tidiga budbärarinnor om den milda årstiden, utbredde hela sin enkla prakt på marken nedanför Birgers fötter. Ovännerna bildade en grupp vid trädgårdsgrinden. De tycktes rådslå. Slutligen gingo de en och en fram på den smala gångstigen och formerade ånyo en grupp på den lilla planen framför Birger. Ordföranden, om han var vald förut, tycktes i sista stunden vilja be sig fri från förtroendet. Efter några hostningar, dessa trampoliner för alla talare, började ändtligen Bruno: Birger Sigurdsson! Får en deputation af vigt företräda hos dig? . Den allvarliga och nästan komiskt högtidliga ton, hvarmed dessa ord yttrades, var nära att framkalla ett leende hos Birger, som hade mycket sinne för det komiska, trots den mörka bottenfärgen i hans lynne. — Det var således icke utan möda han lyckades att i samma allvarsamma ton Svara: — Hvad menas med en deputation, och hvad vill mig den? Deputationens ordförande, som i sin för