Dagens Nyheter – 14 april 1869, sida 2

fp Ske; Men det är Icke sägdt ätt det skallske, hvarför äfven det lika ofta förblifver ogiordt. -Visst är det så, att vi hafva föreskrifteri afseende på hvaraera makans andeli bost; men något skydd emot den ena makans sköfling af den andras i boet införda förmögenhet, eller emot det ofta inträffande fall, att vid den enas död den efterlefvande, som infört förmögenhet, måste afstå hälften deraf åt den fattiga makans oftast aflägsna och förut okända slägtingar finnes icke i allmänhet stipuleradt. Förordets verkan tillintetgöres de-sutom de flesta gånger af kärleken, som förför alla ömma, förblindade makar till eftergifter, hvilkas följder de icke ana, förrän det är för sent. Hos oss äro lysning och vigsel hufvudsaken; ordnandet af det äktenskapliga rättsförhållandet en bisak. Alltså, om lagstiftningen icke vill komma emellan med en vä!behöfig lag, att äktenskapskontrakt skall föregå hvarje äkta förening, må man då ställa sig i skydd under de åtgärder som få vidtagas, nemligen dels förordet, dels det inbördes testamentet. Båda kunna icke sammanslå: i ett, ty de böra efter nuvarande lag hvardera undergå sin särskilda behandling för att göras gällande; men intetdera bör försu nmas, ehura litet dermed är bevändt. Något är dock bättre än intet. Det är svårt att fatta hvartill alla de minutiösa stadgandena om morgongåftva, giftorätt i bo, medgift och hemfölje zamt fördel af bo oskifte skola tjena. Alls föranleda fill trassel ocå bråk vid blitvarde arfskiften. Under hvad rubrik makars egendom må hafva ioflntit i boet, kan väl vara likgiltigt, och fördelningen af densamma, makarne emellan, är i vår tanke alldeles ob-höflig. Skulle icke alla de nämnde stadgandena kunna helt och hållet uteslutas ur lagen, och 10 kap. giftermålsbalken få följande lydelse: När man och hustru blifvit sammanvigde, är allt hvad de då ega, eller hvad dem i äktenskapet vidare tillfaler, deras gemensamma tillbö-igbet. Hafva de icke barn tillsarsmanrs då endera dör, kommer hela qvarlåteaskapen den af makarno till, som efterlefver, derest icke annorlunda dem emellan aftaladt är. Man nadedå regeln gifven, och om undantagen kande öfveresskommas efter omständigheterna, helst genom kontrakt, upprätiedt före vigsel. Härmed vore tu-entals missförstånd och måhända de flesta ou förekommande rättegångar undanröjda. Hvarföre då icke taga steget fullt ut? Men — det går icke så lätt att ruska af sig alla gamla fördomar här i hårklyfveriets och de uddlösg spetsfundigbeternas fäderoesland. Man har i århundracden rådbråkat sina bjernor med försök att lösa lagfrågor, som aldrig behöft ens påtänkas. God: är det dock, att ju mera tiden framskridir, ju mindre har man hållit på lagstadgandenas splittriog. Man måste icka hafva särdeles högt uppskattat dat naturliga förståndet nos forntidens domare, då man behöft för dena framlägga en sådan juridisk kokbok, som vårt lagverk varit, och tyvärr ännu i många afseenden är. Soppan har ock blifvit som ingredieaserna, samt ofta vidbräsd. Sällan bar dena smakat väl, ty domstolarres åsister hafva aldrig med säkerbet kurnat på försand beräkaas, utan efta utfallit totelt emot bilighet och rätt, ehuru de icke de:to mirdre kunnat försvaras med en Ash seg Ive Vi AV GT VILAR 7 Hvad nu beträffar det äkten:kapliza rättsförbåliandet, hvarom fråga är (arfslagarne äro ärnu ej vidrörde) tår man käncva sig lycklig öfver den rättighet man fått att ordna det sjelf. Det är ett slags lynchlag man tillgriper, då man väprar sig med förorde: och inbördes testamentet. Den sig dermed ej bä tre föreser — och hur mången gör det? — får skylla sig sjelf om bans hus till stor del utplurdras af per:ooer, som ej sällan äro för horom främmande. Lagen erkänser att en sådan plundring får ega rum, men öfverlemnar på samma gång åt icdividen att förhandsvis sjelf vidtaga mått och eteg deremo.. Förord bryter lag i vissa fall — det är väl :å, och må så vara — men hvarför skall ox lg finnas, som man måste med törord treda sig ifrån? En lag säger: du skall lemna ifrån dig halfva din Egendom! — En annan: du får sjelf s3 ill att du kan gäcka de pa lag! Inbördes testamentet förmår kullslå lagen i det afseende vi åsyfta; men bva:för skall laea bär stå i vägen? Må man, beträffande mökars egendom, tillämpa det scom ecligt den relig ö a ritualen gäller för äktenskapets sammanhålloing i öfrigt. Hvad Gud förenat skall menniskor icke åtskilja? FÖRT NT NEN