Dagens Nyheter – 3 april 1869, sida 2

fått göra sig temligen gällande, och så till vida tr allt godt och väl. Det är med en känsla af littnad och erkännande den skattdragande tidningsläsaren i landsorten inhemtar yttranden och beslut, som gå i denna riktning, blott de äro för fosterlandet gagnande samt fotade på riättvisa och billighet. Men just detta: rittvisa och billighet, har man svårt vid att finna i de beslut af Andra kammaren, hvarigenom åtskilliga personer, tillhörande fångvården i riket, fått sina pensionsbelopp nedsatta till hälften mot hvad utskottet tillstyrkt och Första kammaren för sin del beslutat. Der pensionsbeloppen gå på tusentals riksdaler, kan det vara på sin plats att pruta af något, KÖ i sådana fall bör pensionstagarens existens ändå vara temligen betryggad. Men då det är fråga om 3—400 riksdalers pension på gamla dagar åt personer, som natt och dag vakat och nött ut en stor del af sin lifstid med ett så själsdödande göra, som vakthållning vid ett fängelse — att i sådana fall gå ända till sparsamhetens yttersta gräns och sätta beloppet så lågt, att personens existens, i synnerhet om han har familj, blir betänkligt hotad — det är hvarken rättvist, billigt eller värdigt. — Ibland de till pensionering föreslagne vaktknektar känHer ins. särskildt en, J. Olsson, som i mer är 30 år med beröm skött sin tjenst vid ett stort fängelse, med tjenstgöring dygnet om med en, säger en fridag i veckan. Förmodligen är förhållandet enahanda äfven med de öfriga. När nu en sådan, till kropp och själ utsliten, icke längre står ut med en i så hög grad ansträngande befattning, vore det väl ej för mycket om han (som af sin lilla lön icke rimligtvis kunnat afläigga något afsevärdt för gamla dagar), finge behålla denna oafkortad i pension. Så tycker en Vän af rättvisa.