Dagens Nyheter – 15 mars 1869, sida 2

dighet att med ed fästa sin anmälda fordran i ett konkursbo måtte borttagas och hrr Isberg, Hedengren rm. fl. att samma skyldighet måtte inskräckas. Det förra förslaget förkastades af kammaren, men blef hr Isbergs återförvisadt till Jagutskottet. Vi blifva i tilifälle att rärmare redogöra för detta förslag, när detfrån utskottet återkommer för att slutligen afgöras, hvadan vi nu förbigå detsamma äfvens den diskussion, som i kammaren uppstod öfver denna punkt. Hr Bjerkander, den i afseende å motioner mest produktive af riksdagens ledamöter, hade; bland annat, väckt förslag om ändring i stadgandet argående löftesmans betalningsskyldighet, samt att alla skuldebref, för att vara utsökningsgilda, måtte uppvisas för vederbörande kommunalstyrelse på landet eller stadsfullmäktige i stad. Båda hade blifvit afstyrkta af utskottet, hviiket första kammaren redan godkänt. Motionären ville ej heller göra något yrkande, men han kunde dock ej neka sig nöjet att hålla liktal öfver sina barn, och hade han dermed så när kunnat taga lifvet af helå andra kammaren, åtminstone lade han dess tålamod på en riktig sträckbänk. Hr Fahlanders förslag om förmånsrätt för kommunalutskylder och hr Jöns Pehrssons om ändring i sättet för verkställighet af domar och utslag i utsökningsmål, blefvo båda af kammaren underkända. Lördagens aftonsammanträden. FÖRSTA KAMMAREN Under aftonens sammanträde sysselsatte kammaren sig med diskussion af ett, af dess tillfälliga utskott n:o 1, afgifvet utlåtande med förslag till ny fattigvårdslag. Utskottet föreslår i första punkten, att vansinnig perso i och föräldralöst barn under 15 år, som saknar egen tillgång, skall genom fattigvårdsstyrelsens försorg erhålla nödtorftig vård och försörjniog samt barn derjemte uppfostran, och i andra punkten att den, som af ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker är urståndsatt att försörja sig sjelf, ock må erhålla dylik vård och försörjning eller understöd, när fattigvårdsstyrelse pröfvar sådant nödigt. Den af utskottet sålunda föreslagna inskränkningen i den nu gällande ovilkorliga rättigheten till fattigunderhåll blef föremål för en ganska liflig och långvarig diskussion. Hrr von Gegerfelt, de Mar6, Wijkander, C. E. Mörner och O. Mörner hyste stora betänkligheter mot att så skarpt, som här skett, skilja mellan dem som voro absolut berättigade till fattigförsörjning och dem, hvilkas rätt dertill berodde på särskild pröfning i hvarje fall. Fattigvårdea borde vara obligatorisk för alla dem, som voro urståndsatte att genom genom eget arbete försörja sig; men till dessa måste ock räknas alla dem, som till följd af ålder, sjukdom eller varnföhet ej kunde arbeta. Följden af utskottets förslag skulle, fruktade talarne, blifva att de fattige, som ej egde ovilkorlig rätt till fattigförsörjning, ibland dem gamla och vanföra personer, hvilka dock lika mycket som den själssjuke och barn, som hade föräldrar hvilka ej ville eller kunde draga vård om dem, egde rätt att få underhåll af fattigvården, antingen måste tigga eller svälta ihjel. Den, som hade hjerta för dessa fattiges nöd, skulle blifva vida mera än nu betungad af fattigvårdsbördan; men den, som ej ville af fri vilja hjelpa dem, ät dörr, han skulle detemöt Spa tRr för vida bättre pris än pu. Hrr v. Ötter, v. Gegerfelt, Hasselrot, Henn. Hamilton, Hans Wächtmeister, Reutersvärd, Hazelius, statsrådet Carlson, Falk, Ehrensvärd, Posse, Tornerhjelm, Bergstedt och L. af Ugglas gillade deremot den grundsats, utskottet här velat göra gällande. Vården om de fattige borde, enligt dessa tatares mening, utgå från hjertat, vara frivillig, men så litet som möjligt regleras af lagstiftningen; annars blefve den en börda, som man endast med motvilja underkastade sig. Frivilligheten verkade godt både för den som ger och för den som får hjelp; tvänget tvärtom ondt. Det vore derför riktigt att göra välgörenheten obligatorisk endait för de i första punkten omnämnde fattige. I andra fall, då en undersökning af behofvet och dess storlek erfordrades, måste det deremot öfverlemnas åt känslan och välgörenheten att träda emellan, men lagen borde ingalunda göra det. För dem som känna det nuvarande förhållandet, vore det ej obekant att fattigunderstödet of. p. ingalunda lemnades med välvilja, och grunden dertill låge till en del just i det anspråk, det pockande på hjelp, hvarmed de fattige nu uppträda. Hade fattigvårdsstyrelsen deremot rätt, att i hvarje särskildt fall pröfva behofvet der icke absolut bjelplöshet förefin