Dagens Nyheter – 15 mars 1869, sida 2

AV Selsättning; Ferrol läste, Elinor spelade och sjöng, Janet afskref ett poem, som hennes far för länge sedan författat och som hon ämnade sända till en af sina vänner. Men samma tanke, som alltid tycktes röra sig i Ferrols själ — tanken på att han icke förtjenade sin lycka — måste ha förföljt honom äfven nu. Då han afbröt läsningen och språkade med sin hustru, sökte han föra samtalet på ett ämne, som för Elinor var det mest oangeväma — han erinrade om James Shenfriths afdagatagande. — Kära min vän, tala icke derom. Jag kan fördraga allt annat, men... — Men, Elinor, du kan icke finna dig uti, att jag besudlat mina händer med blod? — Det har du ju icke gjort... du dödade honom för att försvara dig sjelf och andra, det är en stor skillnad. — Allt beror således på, om... — Om det var nödvändigt avt rödja mannen ur vägen eller icke; och det var nödvändigt; annars skulle... — Ja, men antag, för att göra mig till viljes, att det icke var nödvändigt. Jag önskar veta, hvad du skulle tänka om mig under alla omständigheter. Han ämnade fortsätta, då han kände sin arm sakta beröras af den blyga Janets hand; han vände sig om och såg hennes blick med ett bönfallande uttryck fästad på hennes mor — Hvad är det Janet? Hvad vill du? — Janet tyckte icke om att hen