Dagens Nyheter – 5 mars 1869, sida 1

som han nu beklagar. Som vi minnas, föregick vid riksdagen 1865—66 en skarp strid rörande nordvestra stambananus framdragande genom Wermland från Christinehamn till Arvika, i det att å ena sidan, i följd af en bögt uppsatt persons i ett gladt lag gifna förhastade löfte, bofvets och det enskilda intressets målsmän, understödda naturligtvis äfven af alldeles oegennyttiga personer) stredo för jernvägers anläggande utefter Wenernas kust till Carlstad, medan en stur del industriens och företagsamhetens män röstade för banans framdragande genom Wermlands midt för att ej blott upphjelpa den jerntillverkning, som der så allmänt bediifves, utan äfven bereda statens jernvägstrafik en säker inkomst, hvilken der, ifall den förstnämnda bansträckniogens anhängåre vunne, skulle förlora, och till nästan oersättlig förlust, enligt mångas förmenande, för ej mindre Wermland och dess jernindustri, än öfver hela landet blef, genom endast några rösters pluralitet, hos ridderskapet och adeln den sg. k. Carlstadsbanan der vinnande, och man ser nu banan till en längd af omkring 4 mil, med omsorg undvikande Filipstads bergslag, löpa utefter stranden af sjön Wenern, och bergslagen stå i saknad af den så väl behöfliga ntfartsvägen för dess tillverkningar. Öppnar man vu ridderskapet och adelns protokoller under ofvannämnda riksdag, -— hvem finner man då, näst den i Carlstad bosatte numera aflidne landshöfdingen Oldevig (och möjligen äfven den af Carlstadsboarne omhuldade kaptenen Lindroth), hafva ifrigast kämpat för Carlstadslinien, om icke hr Eric Sparrel Då, när det var fråga om dels att stå väl på högre ort, ifall en ny ministör skulle blifva bildad, och dels att spara omkring en million, som Carlstads-linien för tillfället skulle blifva billigare än den norra linien, hvilken million kande vara god att hafva att påräkna vid anra jernvägsföretag, då generade det icke hr Sparre att använda sitt infytande och kraften af sin vältalighet för att förmå sitt stånd att med honom rösta för banans anläggning utefter stranden af en sjö och i en trakt, der ingen godstrafik var att påräkna, och sålunda undvika bergslagen; men nu då det är fråga om att uppbjelpa industrien och skaffa arbete åt en stor verkstad, som med svårighet lemnar ränta på deri nedlagda pengar, nu beklagar hr Sparre, att vi vid jernvägars anläggande med omsorg undvikit bergslagerna, och ru vill han helt generöst gifva jernvägar åt alla bergslager, förmodligen likväl med det vilkor att jernet dertill tages från nämnde verkstad. Det kan man kalla att kunna rätta sig efter omständigheterna!