Dagens Nyheter – 2 mars 1869, sida 2

Härefter kom i ordning frågan om handelsoch sjöfartsfonden. Då för denna fråga redogjordes i sammanhang med referatet om dess behandling af första kammaren, hvilket förekom i gårdägsnumret, öfvergå vi genast till ea kort redogötelse för den debatt, som öfver samma fråga uppstod inom andra kammaren. Vi anmärka dock här, att mot statsutskottet: beslut, som var i öfverensstämmelse med k. m:vs proposition, hade ej. färre än elfva utskottsledamöter reserverat sig, bland desse de kända cheferna för det s. k. landtmannapartiet, brr -A. Posse, Key och C: Ifvarsson. De yrkade att hela fonden skulle öfverlemnas till riksgäldskoctoret mot det att k. m:t i stället finge ett kreditiv å 200,000 rdr, motaivarande ungefär räntan å fonden3 kapital. Hr John Ericson, som först erhöll ordet, ansåg de olika åsigterna rörande denna fråga inom statsutskottet vara ett dåligt tecken för bibehållande af endrägten emellan de båda statsmakterna, isynnerhet om man erinrar sig hvad som föreföll inom andra kammaren förra riksdagen vid denna frågas behandling. Tal. ansåg dock att en god lösning af frågan icke vore omöjlig, ehuru han ej fullt kunde gilla det förslag, som reservauterna nu framställt. Det vore utan tvifvel icke det lämpligaste sättet att hafva statens tillgångar fördelade i flera olika fonder eller kassor, ty derigenom försvårades och fördyrades administrationen. En enskild person kunde det ej falla in att hafva sina tillgångar fördelade efter hans olika utgiftsposter, t. ex. en kassa för hushållet, en kassa för garderoben, en kassa för nöjena 0. 8. v., och detta gäller i lika, om ej högre grad äfven för staten. Tal. skulle visserligen vara böjd att helt enkelt yrka bifall till utskottets förslag, men, som han ville förena alla åsigter, så föreslog han aflåtandet af en skrifvelse till k. m:t med en anhållan i det syfte, att fonden måtte öfverlemnas till riksgäldskontoret på de vilkor k. m:t behagar bestämma. Hr AA; Posse kunde väl ifvens understödja den föreslagna skrifvelsen, men då en sådan hade föga utsigt till framgång och tal. var. en af de elfva reservatiterna, inskränkte han sig helt enkel till yrkande af bifall till dessa senares förslag. Hr Ribbing. ville först veta hvad sktl man hade att fråntaga k. m:t dispositionsrätten öfver nämnde fond. Hade den ej blifvit väl förvaltad, hade den ej användts till goda och nyttiga ändamål? Jo, visserligen. Under de sista 30340 åren hade ingen enda anmärkning i dessa afseenden blifvit gjord. En af hufvudgrunderna för den konstitutionela staten är statsmakternas likställighet. Man måste derföre sorgfälligt undvika, att: på minsta sätt rubba denna likställighet. Det tär tydligt och klart att svenska riksdågen, så länge den var sammangatt af fyra stårid, häde mindre makt, än hvad den nu, delad i endast två kamrar, har. Deraf följer. att man, för likställighetens skull, snarare borde öka regeringens makt, in minska den, d, v. s. öka den i samma grad som riksdagen blifvit starkare. Reservanternas förslag afser emellertid motsatsen. Ty om penningar icke kunna sägas vara makt, så äro de likväl ett medel för maktens utöfning: Beröfvar man regeringen handelsoch sjöfartsfonden, så minskar man med detsanrima den makt att handla, som hon förr egt genom besittningen af denna fond. Hos oss är ställningen statsmakterna emellan verkligen något oklär, och det skulle endast behöfvas ett eller annat oklokt beslut för att åstadkomma fullkomlig . oreda. Åt. jemnvigten en lycka för det hela — och hyem erkänner ej att så är? — så kan ej. något skäl finnas att rubba densamma. — Det är nu hr Liljencraöntz och k. mits regering, som räckt hvarandra handen för att beröfva k. m:t dispositionsrätten öfver fonden (skratt). K. m:ts proposition i frågan är verkligen ej egnad att klargöra maktställningen mellan statsmakterna. Den beledsagas af intet annat motiv än att det före med god ordning öfverensstämmande att nu föreslå, hvad man för ett år sedan på det bestämdaste motsatte sig. Som bekant, gjorde regeringen dennå fråga till en kabinettsfråga vid förra riksdagen. Nio månader derefter var den förevarande propositionen un dertecknad, hvilket visade att regeringen då alldeles ändrat åsigt. Kunde detta kallas god ordning? Om ej annat, visade dock:skenet, att regeringen vid förra riksdagen ej fullt stadgat sitt beslut, ehuru hon med det kraftigaste medel sökte att uppehålla detsamma. Samma sken kunde äfven komma landet att tro, att regeringen ej menade så allvarsämt med dylika kraftåtgärder. Redan! skenet ef inkonseqvens verkar på samma sitt som sanning. Tal. trodde det i alle fall ej vara skäl att bifalla hr Ericsons försläg, ty ehuräå män sett att regeringen ej strängt håller på sina åsigter, -kunde det likväl förutsättas att hon ej skulle vilja efterskänka hela fonden, fast hon nu tillbjudit riksdagen en del deraf, nemligen det årliga anslaget... Han yrkade derföre på bifall till utskottets betänkande. i Hr Björek ville ej söka förklara motiverna för regeringens handlingssätt, men ansåg det konstitutionelt och statsekonomiskt riktigt, eniedan hon dermed erkänt den rätta grunden för statsmedlens förvaltning. Kunde visst vara möjligt, att reservanternas, förslag ej är det bästa för lösningen af denna fråga, men tal. såg deri ej någon af de faror, man talat om, hvarför lan understödde detsamma.