Dagens Nyheter – 1 mars 1869, sida 2

voteringen med 55 röster mot 53, som voro för utskottet. Rörande 19:de punkten i inkomstbetänkandet, om jernvägstrafikmedlen, hvilka beräknats till 6,500,000 rdr, gjorde hr Jöns Pährsson den anmärkning, att ban ville ha inkomsten beräknad till endast det belopp, hvartill den i år upptagits, på grund af nöden i landet, och hr Björck föreslog att beloppet skulle minskas med 100,000 rdr; men hr C. A. Larsson uppträdde häremot och förespådde att vår Herre skulle gifva os3 ett godt år, då vi komme att åka friskt på jernvägen, hvarigenom inkomsten nog skulle uppgå till det boräknade beloppet. Punkten bifölls. Statsverkets ordinarie ipkomster för år 1870, såsom de blifvit af statsmakterna beräknade, uppgå sålunda till 15,616,300 rdr. De extra ordinarie inkomsterna äro beräknade till 27,350,000 rår. Statsutskottets afstyrkande utlåtande af hr Schultzenheims motion om förändringar i sättet för utgörande af spanmål till de svagare rotarne vid Westmanlands regemente blef, på yrkande af motionären samt hrr Sven Nilsson, Lars Person och C. A. Larsson, återremitteradt till utskottet. Andra kammarens 5:te tillfälliga utskotts afstyrkande af motioner rörande ändringar ijagt och fiskeristadgan bifölls, äfvensom samma utskotts tillstyrkande af motionen om ett lotsfartygs läggande under Skagen. Hr Treffenbergs motion om nedsättning i arvodet till andra kammarens ledamöter från 10 till 6 rdr, hvilken motion konstitutionsutskottet afstyrkt, gaf anledning till en pikant och yttert liflig debatt. Motionären gjorde först några avmärkningar mot protokollet öfver hans yttrande, då motionen remitterades, samt klagade öfver det sätt, på hvilket utskottet i dess motiver refererat motionen. Han kallade dessa anmärkningar endast enlätt eld under förpostfäktningen; först när striden kom i gång, skulle han köra upp med sitt tunga artilleri. Det var emellertid nära, att ingen strid blifvit af. Talmannen höjde redan klubban med den vanliga frågan: är diskussionen afslutad?, då hr Bidderstad i sista minuten öppnade elden. Han hade vid föregående riksdag väckt motion i samma syfte, men icke af politiska, utan endast ekonomiska skäl. Lifligt öfvertygad att en nedsättning af detta skäl var hebörig, erinrade han, att danska riksdagsmännen hafva endast 6 rdr svenskt i arvode. I Norge är arvodet visserligen 12 rdr sv., men det är en känd sak, att lefnadskostnaden i Kristiania är mycket dyrare än här, hvaraf det höga beloppet kunde förklaras. Tal. yrkade bifall till motioneu, ehuru han visste, att den nu skulle förkastas. Hr Hessle var ej okunnig om, att opinionen i landet länge fordrat att en nedsättning i arvodet borde ske, och han erkände billigheten häraf. Han ville dock ej ha en fix summai grundlagen utan endastett minimum, emedan grundlagen skall stå fast och orubbad, under det att förhållanden, som inverka på lefnadskostnaden, lätt kunna förändras. Ansåg att 7 rår borde bestämmas och yrkade återremiss. Hr Ahlgren, som uträknat att en besparing af 26,000 rdr skulle genom nedsättningen uppstå för statsverket — en summa, som vi ej ha råd att kasta bort — yrkade bifall till motionen, som äfven understöddes af hr Vougt, hvilken förra riksdagen motsatt sig nedsättningen, men sedan dess ändrat åsigter. Fä Hr Witt trodde ejatt någon ändring är nödvändig, allraminst af sparsamhetsskäl, emedan svenska folket ännu icke är så utmattadt, att det vill fordra att dess representanter med enskild uppoffring skall fullgöra riksdagsmannakallet. Motionären hade sagt, att representanterna skulle börja med sig sjelfva att visa sparsamhet. Men hvarför ställde han ej samma anspråk på andra statens tjenare, ty riksdagsmän kunna enl. tal. mening, ställas i paritet med tjenstemin ; hvarför fordrade ej motionären t: ex. att landssekrett rare, hvilka just under nödår, då de flesta utmitningarna förekomma och hvarigenom de ofta beredas en inkomst, vida öfverstigande någon annan tjenstemans, afsade sig en del af dessa? Motionären hade i detta afseende haft ett lämpligt tillfälle att börja med sig sjelf ... Arvodet vore ej ensamt beriknadt till dagtraktamente, under riksdagen, utan äfven som ersättning för den tid, riksdagsmannen är förhindrad att sköta egna angeligenheter, och ur denna synpunkt vore det ingalunda för högt, ty tal. lefnadskostnad uppgick till mer än 6 rdr, och för andra representanter steg den säkert till 10 rdr. Understödde utskottet. Hr Prinzenschöld ansåg en nedsättning både billig och nödvändig; representanterna kuns de nöja sig med mindre och statsverket behöfde sannerligen spara så mycket som möjligt. Det vore dessutom ur politisk synpunkt vådligt, att arvodet lemnade utsigt till någon förtjenst; i följd deraf skulle spekulation uppstå — och blotta