Dagens Nyheter – 1 mars 1869, sida 2

barn låg hos fadren och grät. Det grät af hunger. Fadrens plågor ökades deraf. Ett ögonblick, då hustrun var ute, bad han mig tillsäga henne att ge barnet mat, ty sådan fanns, ehuru hon ej ville kasta bort något på dem, som i alla fall skulle dö... Hon kan nog ha rätt, sade mannen, med ångestsvetten på pannan, men mitt hjerta brister vid barnets qvidan... Detta var för mig ett nytt drag af menniskonaturen — ehuru jag i samma ögonblick erinrade mig modren vid återtåget från Moskwa, hvilken gång efter annan kastade sitt barn i snödrifvan, yttrande: Låt endast mig blifva räddad — han vet icke hvad Paris är... Jag gaf barnet genast mat. Modren kom in och fann sig upptäckt. Hon blygdes inför mig för sitt handlingssätt, ehuru hon nog var öfvertygad om, att hon handlat rätt. Jag gjorde henne inga förebråelser, utan sade henne endast att jag skulle skicka dit en vakhustru, som sedan skulle stå i ansvar för de sjukas ordentliga skötsel. Qvinnan var mera qvinlig, än jag hade väntat: hon började att gråta. Men den stora lymmeln, hennes friska son, vände sig bort och hånskrattade , . . I nästa gård, hos John Parrysg, hörde jag att lord Ewyas fått kolera. Jag reste genast dit, och skulle således ändå en gång komma öfver hans tröskel... Han var mycket sjuk, men faran för lifvet öfverstånden.