Dagens Nyheter – 20 februari 1869, sida 1

UUKLUI OCH UNSVALlEe ULgIIVäre HEtUtlOLr WT InIR (U tionde 1 skäppa korn; kommunalskatt 12 rår; och sedan kronoutskylderna, hvilkas belopp vi icke känna, troligen 12—15 rdr. Den långa listan var slut. Det behöfdes att hemta andan. När detta var gjordt frågades: huru lång är arbetstiden? — Från solens uppgång till dess nedgång. — Hur lårgt ha ni till gården? — En mil! Sommartiden måste karlen sålunda begifva sig hemifrån vidpass kl. 2 för att vara i rätt tid vid gården, och han kommer hem derifrån mot middnatt. Den följande dagen har då förlorat halfva sitt värde, och de 2 dagsverkena i veckan betunga den dagsyverksskyldige som om ä8 vore tre. Nu hade både han och hans grannar inställt allt arbete och skulle afflytta. Grefve Dicker hade lemnat dem fritt att återgå till sitt arbete och behålla sitt hemman, om de ville erkänna att de hade felat. Men de trotsade. De hade icke infunnit sig på ett möte 1 ed tredskande bönder, som godsherren utsatt. De ville icke förödmjuka sig. De hyste durkel förhoppning om att någon skulle hjolpa dem. De ville icke låta drifva sig från deras jord. Kommer di, så sätter jag mig emot, sade mannen. — Men då blir du olycklig, sade hustrun. — Det kan icke bli värre än det är. Grannen der bar inte föda längre än till julen, och för oss räcker det inte heller länge. — Men du kommer i fängelse och der slår man dig, invände qvinnan. — Åhnej, man slår dem inte i fängelserna nu för tiden. De må sätta mig i ankars:medjan; der har jag ändå tak öfver hufvudet. 1.8a föreställningar om hans oklokhet båtade. Vid en sådan sinnesstämning — och den var allmän hos frälsebönderna — måste Tullberg stå i högt anseende hos dem; han hade dristigt fört deras talan mot herrarne hos konungens befallningshafvande och konungen. Han var den ende som gjort det; och de hoppades på honom, Vi fortsatte färden och sände på en ginväg bad i förväg till Tullberg för att anmäla 038. : När vi passerat den vackra Stehags-stationen närmade vi oss Kärrstorp, liggande täckt på en höjdsträckning. Det tycktes vara ett temligen stort och välbygdt ställe. Innan vi hunno fram mötte oss på vägen en bonde och gaf oss tecken att stanna. — Det är iote värdt att herrarne köra upp. Han är inte hemma. — Hvar är han då? — Han har helt nyss begifvit sig ned åt Färs härad. Men kanhända vi kunna hinna upp honom. Bondea fick sätta sig upp och åka med 088. Snart träffade vi en bonde, stående vid vägen. Han tillfrågades hemlighetsfullt om Tullberg passerat der förbi. Ja, det hade han för en halftimma sedan, upplystes hviskande. Han skulle ta in der och der; man kunde kanske hinna upp honom. Men då vi kommo till den anvisade gården hade han lemnat den för en qvarts timme sedan. Vår färds mål syntes förfeladt. Vi begåfvo oss till en jernvägsstation, der Tullberg måste stanna och byta Vagn för att komma till Färs härad. Det blef mörkt innan Stehagståget kom dit, Min vänlige ledsagare letade genom alla vagnar, men fann icke Tullberg. Han vidtalade ett par karlar, allt i största tysthet, att posta vid både dat ankommande tåget och det afgående bibanetåget för att upptäcka Tullberg. Allt fåfängt, Tullberg fans icke der. Det antogs att han åkt eller gått förbi denna station till första stationen på bibanan,