Dagens Nyheter – 20 februari 1869, sida 1

vildaste oordning. Tjenare och bönder stodo omkring trappan och i trädgården, karlar skyndade bort efter hjelp och ditförde endast flera förskräckta åskådare; dörrarne stodo på vid gafvel; fönsterna voro dels täckta med luckor, dels uppslagna; alla sysslor hade blifvit afbrutna, folket stod i stora hopar med förvirrade ansigten och nästan skrämda från sina sinnen. De ilade mot husbonden, då han kom. — Hvad är här på färde? frågade han ånyo, liksom han ej kunnat fatta någon tillit till hvad han hört. — Det ärallt för sannt, herre svarade poliskonstapeln, som stod omringad af en hel hop. -— Fr fru har blifvit mördad. Ferrol var en man med kraftig vilja och städse återhållsam i sitt sätt; han tycktes tvinga sig sjelf till en handling, för hvilken han ryste tillbaka: han vände sig mot hustruns rum. — Ni gjorde bättre i att inte gå ditin, yttrade poliskonstapeln och grep honom i armen, — Att se är ej det värsta, svarade Ferrol och gick in. Läkaren var förut inne i kammaren, han stod lutad öfver liket, och hans stöflar voro nedsölade af blodet, somi en pöl samlat sig framför sängen. Ferrol var blek som döden, men han betvingade . sin rörelse. — Var ni härinne på morgonen? min herre, frågade läkaren. — Ja, så sent som klockan half fem, Finns intet lif? — Lifvet har varit