Dagens Nyheter – 19 februari 1869, sida 1

Vv — Här är boken... förb— bra pojke... slog till bra... stadstjenaren såg et... tjufven fick näsbränna. .s. Lars Ericsson, fästningsfånge o.s.v. sä heder och tack!... kommer ihåg honom... adjö ! Härvid gjorde borgmistaren en spartansk afskedsrörelse med handen. Jag bockade mig och gick med min bok. Mycket begrep jag just ej af borgmästarens yttranden. Af en rättstjenare, som fått se slutet af min konflikt med den okände föregående dagen, fick jag den upplysning att denne sistnimnde var en beryktad tjuf och fästningsfånge vid namn Lars Eriksson. Genom rymning hade han utbytt den fria bostad, som rättvisan bestått honom, mot friheten och hade just nu beredt sig till ett återtagande af den praktik, han förut snöpligen fått lemna, då han af mitt slag blifvit för tillfället döfvad och af den nyssnämnde rittstjenaren jemte tillstädeskommande personer gripen och fängslad. Då jag i skolan för kamraterna omtalade mitt tifventyr, väckte det en allmän sensation. Carlsson svor på att jag ta mig fn var en annan Epaminondas, och Lundgren glömde i första häpenheten sin vanliga aftonunderhållning, hvarför jag af Carlsson särskildt komplimenterades. Och lilla Emma blef så förvånad öfver mitt hjeltemod, att... ja, hiromdagen, femtonde årsdagen af hindelsen; visade Emma, numera min snilla hustru, leende på Virgilius, der han innehar förnämsta platsen på bokhyllan, och sade: — Mins du, Rudolf, din tapperhet för femton år sedan, som då gjorde dig till föremål för så mycken uppmärksamhet, och som. . En kyss afbröt fortsättningen, Slut. nutemivevt