Dagens Nyheter – 19 februari 1869, sida 1

förevarit om sättet att sammanföra och till ett önskadt slut bringa de anspråk och förslag om jernvägars anläggning, som man af åtskilliga tidens tecken förutsåg skola under denna riksdag förekomma, och hvilka frågor, en Akilleshäl för hvarje representation, man förutsåg sig icke kunna, säsom under några riksdagar skett, bemöta med ett bleklagdt non possumus. Detta enkla afslag på alla Jernvägsförslag utan undantag, om det också icke kunde betraktas såsom en bland de bidragande orsakerna till den allmänna förlägenheten genom det alltför hastiga afbrottet i de alltför hastigt började storartade jernvägsanläggningarna, har ansetts åtminstone skola medverka till att bibehålla denna förlägenhet. En nödig omtanka om industrien nödgar således representationen att söka undanrödja de hinder för dess tidsenligare utveckling, som möjligen må förefinnas i bristen på kommunikationer. Förespeglingar om storartade tillfällen till arbetsförtjenst, påminnande om genomdrifvandet af anslag till Lule Kanal, äro nu, i år, icke förkastliga. Grefve Sparre säger t. ex. i sin motion: Om vid det förslag, jag i detta afseende (liniernas sträckning) går att göra, man skulle anse å ena sidan, att jag gått nog långt, å den andra att jag förbisett Norrland ofvan Gefle, så ber jag att till den förra invändningen få svara: att ett litet folk, som tänker stort om sig sjelft, som önskar och hoppas att, i den dunkla framtid vi, begränsade af öfvermäktiga stormakter, i hvilkas utilag -skipas styrkans rätt, gå till mötes, kunna häfda sin sjelfständighet, måste inse, att detta icke är. möjligt annorledes än derigenom, att vi blifva ett industriidkande folk, och att hela detta förslag egentligen blott har ett syfte, nemligen icke blott vår industris lyftning ur dess nuvarande förfall, utan dess höjande småningom till den ståndpunkt, som anvisas o3s af våra naturförhållanden: af våra tillgångar på det ypperligaste jern och träkol, af oändliga arbetskrafter, som obegagnade förrinna i våra vattenfall, af en hös folket spridd slöjdskicklighet, som våra långa vintrar bjuda det att begagna, och slutligen af vårt läge invid de snart sig öppnande portarne till den verld för industriens täflan, som bakom dem framte sig i Östern. Nu är det icke oblygt att komma och begära att staten skall bekosta undersökningen för en enskild bana, eller, rättare man kringgår möjligheten att få det epitetet tillbakakastadt genom att kalla banor som byggas af enskilt bolag, till åtskilliga industriidkares förmån, för stambanor. Nu, säger grefve Sparre i sin motion: tvekar jag icke att för det stora ändamålet underkasta oss en ökad beskattning, i hvilket afseende den vid sistl. riksdag ifrågasatta tobaksskatten kunde erbjuda en utväg; likasom jag öppet uttalar den åsigt, att nästan hvarje annan utgift måste för denna, jag vill nästan säga oundvikliga, vika. Och så föreslår hr grefven, som i fjol ej ville bevilja ett litet undersökningsanslag för en af de bansträckningar, som han nu förordar, att staten skall ikläda sig en garanti af 6 procent å sjuttiofem millioner rdr under 40 års lopp, utan att ännu sjelf veta, hvar somliga jernvägssträckor skola börja eller sluta! me————X——X———— XENA RA