Dagens Nyheter – 18 februari 1869, sida 1

TIaKLOT OCIN ansvarige utgivare EamaDit wY mat (I är en förtjenst hos honom, om än hans enda. Han bar genom sina radikala grundsatser alltifrån den tid, han först började göra upp för sig sjelf sin väg, sina tendenser, sin litterära och journalistiska camparj, alltid tillhört en minoritet, och han har föredragit att blifva inom densamma troget på sin post, framför att medelst eftergifter och jemnkningar skörda några ögonblickliga fördelar och genom möjligheten af att sålunda verka på em allmännare opinion äfven blifva delaktig af ett sådant vidsträcktare inflytandes mer eller mindre direkta vinster. Han har en gårg för alla tait sitt parti, det att lefva e för sig, men ör sak. Han kan säga detta wan allt slags affectation, och han vill så mycket misdre härmed hafva framställt sig såsom någon sorts martyr, som det i sjelfvagverket aldrig gått någon nöd på honom. Det är lyckligtvis så långt kommet, att man i våra dagar föder sig med sin penna, äfven om man ej precist skrifver för 10,000 abonnenter. os Hans utgångspunkt har varit den mest afgjorda skepticism. Han finner sig lycklig i att aldrig hafva funnit behofvetåf någon blind tro och han förmenar sig i såväl ett, som annat förekommande fall hafva med blotta förnuftet kommit så långt, som man väl öfverhufvud taget kommer på denna sorden. Från denna tviflets ståndpunkt bar han vänjt sig att icke antaga något, som icke inbebär sundt förnuft; han är derföre i politiken åfgjord repa, emedan han förgäfves i ardra statsormer sökt en framför allt annat nödvändig logik, och han lemnar åt avdra liksom den monarchiska tron så äfven den theologiska dogmatiken, emedan den i hans ögon bygger på contradietioner, emedan den bröstar sig öfver att gifva något, som icke skall, icke får begripas, emedan den pretendfrar att sätta någonting utöfver bjertats och fäturens eviga, men simpla religion. z Han är öfvertygad om att der igår en försyn genom historien, — dess äro ögonskenliga! — med anodra ord: Er stor tänka och en stor rättfärdighet. Han vet derföre äfven att idkerne, hvilka somligå kalla tidens utopier, men hvilka i sjelfva verket äro framtidens axiomer, skola en gång fullt segra och vinna verklighet. Till dessa framtidsfullaideer räknar han Skandinavismen. : I vitterheten och i allmänhet i konsten har han alltid mindre sett på formen, än innehållet och han hyllar äfven härutignan friheten, så långt den någonsin står inmans med. det förnuftserliga, — och detta är att sträcka den vidt. Han låter geniet gälla mer än genren, och han älskar med,samma nöje det snillrika hos Bellman och Heine, hos Shakespeare och Lamartine, hos Mozart och Rossini, i Wickenbergs vintrar och Horace Vernets afrikanska solskensstycken, i Thorvaldsens kolössala bilder och Dantans qvicka statuetter. För öfrigt är han en kolerisk natur och är icke gulbrun för roskull. Det har ofta förefallit honom, som om hän nog i en batalj skulle ha sinne för att skjuta en fiende till marken och ladda sitt gevär på nytt; men annars ligger der äfven något på botten hos honom, som kanske är elegiskt, kanske melankoliskt. Han håller iorerligt af barn och blommor, och hundar, hästar och alla slags hyggliga djur. Korteligeu, han är en man, sammansatt af många särskilda och sällsamma elementer. Eftersom man fordrat denna esquiss af bo-. nom, har han lemnat den. För sin egen del inser ban emellertid icke hvartill den, nppriktigt sagdt, varit behöflig. Hvad man här i verlden verkar, det är ens lif; allt det andra, det är dock i grundeuvi:intet stort bevändt, ech i sanniog, lemnar ens lefrad intet annat spår efter sig, än ett blad i dessa annaler för fåfängar, som man kallar Biografiskt