Dagens Nyheter – 8 februari 1869, sida 3

så grannlaga natur som denna, då derom redan upprättats kontrakt mellan Sveriges och Danmarks regenter, och det vora ej värdigt representationen att neka vår konungs enda dotter en brudgåfva, då hennes fader ej var i tillfälle att lemna henne en sådan och då vår grundlag uttryckligen förbjuder svenska furstinnor att resa ut till andra länder för att möjligen se sig om efter en fästman. När man tvingade dem att sitta hemma, ansåg tal. att man äfven måste erkänna de vilkor, under hvilka fästmän uppträda här och ej, genom att sätta sig på tvären alltigenom, slutligen tvinga, dem att lefva ogifta. Om vi — utropade tal. och gjorde en geste åt kammareng öfriga ledamöter, deri inbegripande kanslisterna, åhörarne och möjligen äfven referenterna — om vi släppa till 100 rdr hvar, så ha vi ju den begärda samman! Detta sednaste yttrande gaf hr Jöns Pehrsson anledning att ånyo begära ordet, dervid ban anmärkte, att ban trott den föregående talaren vara en starkare räknekarl, än detta sista yttrande ådagalade. Om det funnes 198 personer närvarande i andra kammaren, så vore det icke 100, utan 2,000 rdr, som hvar och en komme att punga ut med. Ville Carl Anders Larsson i detta fall föregå med godt exempel, så skulle tal. ej vara sen att följa det; skulle i alla händelser vara mera villig att af egna medel bidraga till brudgåfvan, än att votera allmänna medel dertill. (Hr OC. A. Larsson visade emellertid ingen lust, att dra fram de tio långsjalarne!) Hr Hierta förde ridderlighetens talan. Han visste mycket väl att nöd rådde i Småland och på Öland och han trodde att nöden nästan ej var mindre på andra ställen, t. ex. i hufvudstaden, (åtminstone är den för närvarande större här, än den hittills i allmänhet varit, men han ansåg, att man vid afgörandet af denna fråga ej alltför mycket finge fästa sig vid talet om denna nöd, ty dels skulle de af missväxt hemsökte orterna ej kunna hjelpas med den nu ifrågasatta summan, dels vore här fråga om att gifva ett litet -prof på frikostighet åt en prinsessa, hvilken skall ega de utmärktaste egenskaper och komma att göra sitt fädernesland heder. På en sådan frikostighet ha svenskarna ofta visat stora exempel; den har till och med helt nyligen gått så långt att de samlat ihop medel för att genom en bildstod ära en konung, hvilken var orsaken till att en tredjedel af hans land gick förlorad och det öfriga blef ödelagdt. På grund häraf och då första kammaren redan beviljat anslaget, ansåg talaren det ej vara andra kammaren värdigt att neka sitt bifall. Hr Vougt såg i denna fråga ej blott den ekonomiska sidan, utan jemväl den politiska, hvilken i talarens tanke var den mest framstående. Det var ej längesedan svenskarna (?) voro benägna till att icke blott genom uppoffringar af millioner rår, utan äfven med sina lif visa sina sympatier för Danmark. Nu hade man ett tillfälle att ådagalägga dessa sympatier för ett mycket billigare pris och på ett vida beqvämare sätt, och han trodde det skulle vara ett nöje för hvar och en att ej låta det tillfälligt gå sig ur händerna. Starka och talrika rop på proposition hade flera gånger under öfverläggningen låtit höra sig (särdeles från en af landtmannapartiets förnämsta ledamöter, hr Key) och det syntes tydligt, att många af riksdagsmännen sutto liksom på nålar, ängsliga öfver att en lång debatt skulle uppstå och möjligen råka in på obehagliga afvägar. Så blef emellertid icke händelsen, utan besvarade de oroliga nu med ett lättande ja talmannens fråga om diskussionen var afslutad. Voteriog begärdes; och beviljades anslaget med 118 röster mot 64, som voro för afslag. I Första kammaren föranledde remissen af hr Hallenborgs motion om ändringar i tryckfrihetsförordningen någon diskussion. Under det att alla, som yttrade sig, gillade motionens syfte, framstäldes dock af åtskilliga talare, såsom herrar Henning Hamilton, von Geijer, Arrhenius om. f., hvarjehanda anmärkningar mot de lagbestämmelser, genom hvilka motionären ville vinna detsamma, och isynnerhet mot sammansättningen af juryn, hvilken borde bestå af flera än 24 ledamöter och icke helt och hållet ombytas för hvarje år, utan endast med ! eller 1s, hvarförutan man icke utan laga förfall borde få afsäga sig jurymanraskapet. Största vigten Jades dock derpå, att ansvaringssystemet måtte afskaffas, ty det vore en skam för lagstiftaren att ej kunna skydda samhället mot förbrytelser af dem, som bebodde fängelserna, och att dylikt kamratskap vore obehagligt för utgifvarne af större politiska tidningar. Motionären, som förklarade att han ej ville inskränka tryckfriheten, utan endast laga, så att en man måtte komma att stå bakom det tryckta ordet, bemötte några af de gjorda anmärkningarne, men tillade att han med sin motion hufvudsakligen afsett en påtryckning på konstitutionsutskottet, för att tvinga detsamma att inkomma med något förslag i ämnet, Äfven hb. exc. justitiestatsministern frih. De Geer yttrade sig i frågan. Han instämde i motionens syfte, men ansåg konstitutionsntskottet böra egna svnnerlig omsorg åt frågans utredning och redigera sitt förslag så, att något kunde uträttas. Förslaget att icke allenast utgifvare af periodisk skrift, utan äfven boktryckare och förläggare skulle kunna fällas till ansvar för dess innehåll, trodde han blifva svårt att på ett tillfredsställande sätt lösa,