Dagens Nyheter – 3 februari 1869, sida 3

Komitetledamöterna hade den takten att genomgå drottningens enskilda smårum på det mest granvlaga vis: icke en åtbörd, icke ett: leende. Dessa buioarer, dessa salonger voro emellertid väl egnade att framkalla betraktelser; men dessa sku!le ha blifvit af beskafferhet att på ett opassande sätt störa det ailvar, som hörde till förrättningen. Vi ha genomögnat inventarliet öfver denna del af palatset. Vid sidan af koostverk,lemz2ade i arf af hädangårgna generationer, ha vi funnit en mängd besynnerliga saker: små groft modellerade statyetter af bränd lera, sådana som man säljer på marknaderna, utgöra motstycken till skulptarens mästerverk; dåliga gravyrer, föreställande helgon och under, äro upphängda här och der på väggarne eller kringströdda på konsolerna, vittrande om en vidskepelse, som man nästan icke kunnat vänta af andra än vildar. Icke en bok af vetenskapligt, historiskt eller litterärt innehåll; icko en tidrisg, icke en tidskrift, ingenting af detta som köjer sinnet fanns i Isabellas af Bourbon boning. Endast andaktsböcker, hvaribland några äro af samma slag som Guldnyckeln, denna peter Clarets) psaltare, hvari fromheten röjer enahanda fallenhet för det oanständiga som markis dö Sade i sina verk. Porträtter finnas i öfverflöd; men, besynnerligt nog, icke ett onds föreställer någon stor historisk pörson som tillhört en dynasti som föregått bourbonernas. Syster Patrocinio, pater Ciaret, biskopar, bofmän utgöra nästan uteslutande per Ocalen i detta galleri. Flera porträtter i kroppsstorlek af: Pius IX ionehafvs hedersplatserra. De intaga en domiverande ställning, som förefaller sökt, iförhållande till de öfriga dekorationerna. Hvi!ken vältalig allegoi! Hsadejicke Spanien i sjelfva verket under Isabella I:s regering blifvit ett påfligt län, styrdt af nuntien, denne vikarie åt herrskaren i Rom? När man inträdde i Isabellas sofrum, ådrogo sig tvänne knappar af stål, infällda 1 panclningen, notariernas uppmärksamhet. De ville trycka på dem; men komit6os ordförande hindrades dem från att sätta sia afsigt i verket. Man kom in i konungens rum. Här var taflan ännu mera betecknande; prägeln af veklighet och platthet framträdde tydligare. I den första salongen: exa bur full af automatiska foglar med ett skarpt, entonigt läte; en jungfru-Marie-bild som synes tsala religion till en midt framför densamma placerad bachartiona. Man märker väl att man är hos denne furste, som med ena handen räckte en ailmosa åt ett kloster och med den andra undertecknade de ryktbara qvittenser, hvarigenom han plundrade kyrkan i Baen Suceso. På ett bord hade slumpen hopat om hvartannat en bönbok, en solfjäder, ett radband, muntrande fotografier, parfymerade handskar, en dosa innehållande pastiljer och den leksak, som är känd under namn af romerska frågan. Härefter kommer man till badsa!en, hvarest finnes en lönndörr, som leder ut till Campodel-Moro-trädgården. Detta rum är det enda gom har någon anstrykniug af manlighet. Här prydas väggarne hvarken af najader oller sirezer, utan utaf ett porträtt af en vän till Isabellas gemål. Det enda vapen man fann i den. våning, der denne Ferdinand den katolskes och Carl den femtes arfvinge bott, var en salongspistol. Man inträdde i slottets flygel, som hertigen och hertiginnan af Montpensier brukade bebo under. sina sällsynta besök hoa Isabella af Bourbon. I en salong sitter ett porträtt i kroppsstorlek af Antoine dOrleans, som tycktes vilja träda ut ur ramen för att med småleende rein och hållningen hos en värd på stället mottaga folkets ombud. De komiterade passerad2 emellertid, utan att besvara Ludvig Filips song helsning. Dessa rum stå i förbindelse med dem, som voro bestämda åt prins Adalbert af Bäjern, hvilken, som man vet, besökte Isabellas hof i december 1867 med anvlodning af det giftermålsprojekt som sedan icke blef realiseradt. Prinsen har i slottet efterlemnat det ryktet om sig att han var en furstlig Gorenflot). Han var synnerligen förtjust i kalkorer, som han på skämt kallade pajaritos de Espana (små spanska foglar). Han syres ha konsumerat ena förskräcklig mävgd kalkoner under sin vistelse i Madrid. Tidniogarne på den tiden sade skämtande, att han kommit för att äta upp dynastiens sista kalkon. Händelserna ha gifvit dem rätt. Visitatiopen fortsattes; man genomgick de stora gemaken ända tills man kom tili den ofantligt dyrbart inredda tronsalen. Den är dekorerad i rödt och guld. Maellas ryktbara frescomålninrar betäcka väggarne och taket; mosaikgolfvet är förfärdigadt med ena utsökt skicklighet; statyer i brons af Canova finnas uppställda i hörnen, och byster af samme konstaär äro placerade på konsoler. Kronorna äro af bergkristall, mattorna mästerverk, gjorda vid den utmärkta fabriken i Madrid, hvilken grundlades af tysken Struick och ännu i dag ledes af en bland hans ättlivgar. Här har den absoluta monarkien sett sin stolta stämpel på allt: hvart man blicksr