Dagens Nyheter – 3 februari 1869, sida 3

HLLAdriga rTCRCNINg haco utllaradat a manga tyranniska beslut. Dessa väpnade medborgare voro frihetens volontärer, som redan vid upprorets första utbrott trädt i tjenstgöriog. De flesta af dem hade utgått ur det lägre folkets leder. Dot är detta som gör deras ära så mycket större. När vanlottade menniskor, efter att för ett ögonblick ha fått högsta makten i sina händer, förstå att lyda hederos lagar, är deras uppförande höjdt öfver allt beröm. Volontärerna togo Armeria-torget i besittning. De voro skickade af herr Rivero, dena ender revolutioner utnämnde borgmästaren i Madrid, att skydda slottet mot den förbittrade menigheten. Knappt anlände, besatte de palatsets portar och utvisade fogligt men utan tvekan dem som förut trängt sig in. Genast anordnades en visitation af slottet. De frivillige kommo härigenom underfand med att slottet ftjenade till tillflyktsort åt Jillebardiererna, den förjagade drottningens lifdrabanter. Då dessa sågo sig upptäckta, darråde de för sina lif. De tänkte måhända på den behandling, gom pariserpöbeln under liknande omständigheter lät Ludvig XVI:s schweizare uudergå. Volontärerna skyndade sig att lugna dem. De togo af dem deras uniformer och läto dem påkläda sig civila drågter. Derefter beskyddade dö dem, medan de aflägsnade sig, enligt revolutionskomitn3 befallning. Volontärerna bildade haie, sålunda skiljande hoparne, och folket åsåg under tystnad, huroa dessa den fallna monarkiens försvarare defilerade förbi, utstyrda i lånta kläder, vapenlösa, med sänkta hufvuden och rodnande kinder, i samma ställving som lifdömda hvilka undfå nåd. Gardisterna fingo således gerom några minuters förödmjukelse försona flera seklers öfvermod Härpå nödgade volontärerna den folkhop, som ånyo trävgdes vid slottets hufvudingång att draga sig tillbaks, hvarefter de tillslöto portarne och läste igen dem. När de nu blifvit oioskränkte herrar öfver konupgaborgen, som inneslöt omätliga skatter, tänkte de ej ett enda ögoablick på att intränga i dess inre; de posterade sig nedanför stora trappan och tillbragte der hela natten, utan att tillåta slottets betjening (som i sin förskräckelse ville lemna alla matförråder till plundrivg för att ställa dem tillfreds) alt servera dem annat än några buteljer vin och vågra lådor cigarrer. Ett bebjertansvärdt föredöme af återhållsamhet, gifvet af bungrande menniskor åt den massa hofmän, som så länge trängts om hvarandra vid de kungliga buffetterna! HI Följande dagen på morgonen öppnade de frivilliga portarne till detta slott, för alltid tillslutet för bourbonerna. Några ögonblick sednare infann sig en komit, tillsatt af den revolutionära juntan. Dessa folkets delegerade kommo för att taga palatset i besittning samt för att, i folksuveränitetens namn, upptaga den i stoftet fallna kronan och spiran. : Komiten, som hade till ordförande herr Madoz, bestod för öfrigt af tro medlemmar, representerande de tro partier, som förenat sig för att fullborda revolutionen: herr Sorni, demokrat, herr Ortiz de Pinaedo, unionist, och herr Labrador, progressist. Två notarier medföljde, hvilka skulle föra protokollet. Det var borgmästaren, herr Rivero, som i de frivilligas namn öftverlemnade åt komiten nycklarne till deax kungl. boningen. Efter att ha fullgjort denna ceremoni, vände han sig till volontärerna och mod rörd stämma yttrade han: sMedborgare, ni ha under denna minnesvärda natt baft revolutionens ära lagd i era händer. Ni återlemna den obefläckad. Fäderneslandet tackar er! Ni äro hederliga män; detta är också den yppersta titel hvarpå medborgare kunna göra anspråk. Komiten lät genast uppsöka och utkalla ståtbållaren på slottet och några andra personer som hörde till kungliga husets tjensteersonal. Man fann dem darrande, kopkroupra var i sin vrå. Notarierna upptecknade dessa tjenares namn i protokollet. Genast derefter lät man öppna de väldiga glasdörrar som leda till den stora trappan, känd under namnet hillebardierernas trappa. . Herr Madoz och hans kolleger gingo upp. Flera timmar hade förfutit, medan alla dessa formaliteter iakttogos. De komiterade frukosterade på en afsats i trappan. De hade just elotat äta, då mana lemnade dem den gyldene nyckel, hvarmed kungliga våningen (camera regia) öppnas. Tro lika nycklar finna?, hvarigenom inträde i denna våning beredes. Ea förblef alltid i suveränons förvar; den andra var afsedd för infenterna, som åtnjöto rättighet att vid hvilken tid som helst besöka de kungliga gemaken; den tredja var för betjeningen och fästad vid en kedja, som tjenstgörande vaktmästaren alltid skulle bära om halsen. IV. Det ögonblick, då camerans dubbeldörrar vända sig på sina gångjorn, var ett högtidligt ögonblick. Notarierna stego först öfver tröskeln till dena kungliga antichbambren, Komiten inträdde derefter, allvarlig och gansad. Den passerade mellan två leder af betjenter, som ödmjukt bugade sig, och hvilkas ansigten huro Präsvelu af den största !