Dagens Nyheter – 28 januari 1869, sida 2

kommit ett steg framåt undan dem, detta ökade hennes fruktan till förskräckelse och hon såg sin framtid uppfylld endast af olyckor... Men i samma förhållande, som hennes egen brottslighet förstorades, framstod Signes bild i själsrenhet och varmbjertad hängifvenhet, och detta kunde ej annat än öka elden och oron i hennes glödande natur. Hon ville kasta sig för Signes fötter, hon ville anropa hennes medlidande, hon ville bedja henne om tillgift och icke släppa henne förr än hon skänkte åtminstone en vänlig blick. Qvällens mörker: hade inträdt och Signe måste sålunda finnas i prestgården, hvar hon än kunde uppehålla sig. Petra sprang ned i fygelbyggnaden, der Signe hade sitt rom. Dörren var reglad, hvilket bevisade, att Signe var inne. Hennes hjerta. klappade nästan outhärdligt, då hon tog i nyckeln och bad att få komma in: — Signe, låt mig få tala med dig! Signe, jag kan ej hålla ut med det här! Inte ett ljud hördes från rummet. Petra böjde sig ned, lyssnade, och klappade på dörren: — Signe, ack Signe, du vet inte hur olycklig jag är! Intet svar; hon lyssnade länge och noga, men ingenting hördes. Uteblir det svar, man väntar, tviflar man omsider mot sitt bättre vetande på, att någon finnes, som kan svara, och är det då tillika mörkt öfverallt, faller lätt en slags skrämsel öfver 2