Dagens Nyheter – 20 januari 1869, sida 3

. Hvarjehanda nyheter. Anekdoter och Sagor (af DL. Feuk.) Nyttan af glasögon. En gosse, som ännu icke lärt att läsa, bad om ett par glasögon. cHvad skall du med dem, frågade fadren. Jag skall försöka, om jag kan fäsa, svarade gossen; ty han hade ofta hört fadren säga, att han icke kunde läsa utan glasögon. Turken och spegeln. Ett turk af ett högst fult utseende fann en gång en spegel på vägen. Han betraktade sig i den, men full af afsky kastade han den straxt bort ifrån sig. Jag hade nog icke funnit dig på vägen, sade han, som der varit någon nytta med dig. Den nya bekantskapen. En räf och en varg möttes i skogen. Hvad nytt, frågade vargen. Det enda jag vet, svarade räfven, är att en menniska söker efter herren. En menniska, utropade vargen, det vore en bekantskap att göra, ty jag har ännu aldrig träffat någon menniska. Om herren tillåter det, vill jag presentera herren för en, som vistas här iskogen, återtog räfven. Tackar ödmjukast, svarade vargen. Dereltter följdes de åt. vÄr det en menniska, frågade vargen, då de på afstånd blefvo varse en gosse, som plockade bär i skogen. Nej, svarade räfven, denne är önnu icke blifven menniska, men han blir det med tiden. Är det en menniska, frågade åter vargen, pekande på en gubbe, som lagt sig att hvila under ett träd. Nej, svarade räfven, deone är heller icke någon menniska, men han har varit det. De gingo längre fram. Då mötte de en jägare. Der kommer en menniska, sade räfven och lopp undan. Vargen gick med stora steg mot jägaren. Då denne fick se Vargen, satto han bössan för ögat och gaf honom ett skott för pannan. Haglen surrade kring öronen och flera beto sig fast i hufvudet. Vargen grinade illa, vände sig om och skyndade sig act uppsöka räfven. Hvad tycktes om bekantskapen, frågade räfven spetsigt. Den behagade mig icke, svarade vargen, ty jag tycker icke om personer, som röka och snusa, det ger så snuskigt ut. Han kastade snus på mig och blåste all röken ur sin tobakspipa i mina ögon. Räfven drog på munnen och tänkto: 4så går det, vär man vill göra bekantskap med de store. En träskeds lefnadslistoria. En träsked berättade sin lefnadshistoria för några skatungar. Hon (ty det var en flicka) bade bifvit hemtad af fadren till skatungarne, för att göra desse sällskap under föräldrarnes bortovaro på lustresor i trakten. Hon skulle liksom vara deras barnpiga. Jag är, sade hon, af förnäm slägt; ty jag härstammar från ett gammalt träd i skogen, hvilket bar krona och troligen var en kung, Jag hade många syskon, både bröder och systrar, och somliga af bröderna blefvo skoffor och somliga blefvo slefvar. Jag och mina systrar uppfostrades till skedar och erhölio en fin bildniog. Som vi voro så många syskon, måste vi alla ut i verlden, ty vår far dog och vår mor, hvars namn var jorden, gifte öm sig. Hon menade naturligtvis, att ett nytt träd vexte upp, der det gamla hade stått. Jag måste, fortfor träskeden, taga mig tjenst hos en nämndeman. Någon gång kom jag in på bordet, och alltid blef jag slickad af både gamla ovech nnga, då de hade ätit med mig, Jag minnes ännu, bur presten en gång togs mig i handen och åt välliog med mig. Jag glömmer aldrig den dagen. En dag ville nämndemanrshustrun skrapa en gryta med mig, då blef jag förtretad och stretade emot; men nämndemanskan var starkare än jag, och derför bröt hon ryggen af mig (hon menade