Dagens Nyheter – 20 januari 1869, sida 2

i stället en hvit: med den var hon under sin hela lifstid fästad vid klostret! Han, som hennes hjerta tillhörde för tid och evighet, han skulle veta henane vara i lifvet, utan att kunna få ega henne, veta henne vara inne i klostret, utan att någonsin få henne! Hvilket sönderslitande farväl de sade hvarandra! Det fanns dock ingen större olycka på jorden än deras! — Herre Gud, kära barn, hviskade den åldriga frun, när ridån gick ned, var då inte så narraktig, det är ju endast fru Naso, direktörens hustru! — Petra spärrade upp sina ögon och såg på den åldriga frun, misstänkande att hon ej var riktigt klok, och då frun länge hyst samma misstanke om Petra, fortforo de att se med en viss skygghet på hvarandra, utan att vidare talas vid. s Då ridån ånyo gick upp, kunde Petra ej följa med pjesens handling ; ty bruden bakom klostermuren och brudgummen, som satt framför densamma, dag och natt i den högsta förtviflan, upptogo uteslutande hennes tankar och uppmärksamhet. Hon led deras qval och bad deras böner; men det, som tilldrog. sig på scenen, gick spårlöst förbi. Då blef hon åter väckt ur sina tankar deraf att en ljudlös tystnad inträdde; genom -kyrkan klingade nattens tolf-slag. Ett doft återljud väckes i de många hvalfven, murarna svigta, den helige Olof har rest