Dagens Nyheter – 11 januari 1869, sida 2

sångföreningen hade just i ett hus i närheten börjat sina öfningar för öppna fönster; en spansk sång ljöd i den milda qvällen så lockande för hennes tankar, till dess hennes fantasi förde henne sjelf till Spanien, der hon stod på den öppna balkongen och hörde sitt pris i sången. Till Spanien hade hennes längtan ofta sträckt sin flygt; hvarje sommar kommo de mörka spanska skeppen till hamnen och de spanska sångarne till gatorna, och på Ödegårds väggar hängde så många vackra taflor från Spanien; han vistades nu kanske sjelf der och hon var hos honom! Men hon kallades i ögonblicket hem igen, ty der bland träden kom ändtligen Gunnar framskyndande, åh, nu!...hon sprang emot — icke Gunnar, utan den från Spanien hemkomna ljusa hatten öfver det ljusa håret ,.. Ha, ha, ha, ha! ljöd det glada skrattet; — tar ni mig för en annan? — Hon nekade ifrigt, hastigt och sprang grufligt förargad, men han sprang efter och talade, under det han ilade framåt, utan uppehåll, utomordentligt hastigt och med det koncentrerade uttryckssätt, som alla få, hvilka tala flera språk. — Ja, jag kan mycket väl hålla jemna steg, ty jag är en god springare; det gagnar till ingenting; jag måste tala med er — det är för tyst här hemma, alla menniskor äro som döda, men ni är inte en sådan,