Dagens Nyheter – 11 december 1868, sida 2

Skorna voro af samma färg och tyg som klädningen. Storartad gåfva. Som ett erkännande af det varma intresse, konung Kristian IX lagt i dagen vid den ryska fregatten Alexander Newskys strandnirg och den beredvillighet danskarne visat genom att lemna fregatten bistånd och föra dess besättring till dess hem, lärer kejsar Alexander beslatat att förära konungen af Danmark de kanoner, eom räddades från fregatten. Det finnes icke mindre än 38 sådana, och hvar och en af dem värderas till 8,000 frank. Jeanmneret, giltblanderskan, hvars brott vi för rågon tid sedan utförligt omtalade, bar nu undergått ransakving och fått sin dom. Anrklagelsen lät på uppsåtligt roord på nio personer; straffet blef tjugo års straffarbete. En fyrfotad soldat. Underotficerarne vid femte fältbatteriet af det preussiska Berliner-artilleriregementet tillkännagifva i nämnde stads tidningar, att en deras krigskamrat THerr Schneider aflidit. Så kallades nemligen en get, som tillhörde batteriet och som följt detsamma allt sedan regementet år 1864 organiserades. Geteu blef snart tillgifven manskapet vid batteriet och var en stor favorit hos alla. Herr Schneider marscherade alltid bredvid den främsta kanonens betäckning och mottog äfven af den sina rationer. Han deltog alltid i paraderna, intog plats bland underofficerarne och tycktes uppmärksamt lyssna till kommandoropen. Då 1866 års krig utbröt, marscherade han i spetsen för batteriet, och då regementet gick öfver böhmiska gränsen, uträmndes han af manskapet till sergeant och begåfvades med ett vackert halsband, på hvilket var broderad gradbeteckningen för hans militära rang. Då fiendtligheterna började, bands han emellertid vid en af ammunitionsvagnarna för att vara skyddad för all fara; men under slaget vid Königinhof, under det att kanondundret och handgevärssalvorna hade nått sin bögsta styrka, bröt herr Schreiders krigiska lynne ut, och han gjorde sig lös och ilade i galopp fram mot fronten; en ordonnans skyndade efter för att hemta tillbaka den stridslystne. I detta ögonblick mötte dem kronprinsen och han frågade ordonnansen, hvad denre ville med bocken. Då han fick höra sammanhanget, skrattade han rätt godt och utropade i skämtsam ton: Låt honom springa; han har order att anfalla och han vill komma. i elden före någon af er! Emellertid återvände hr Schneider till sin ammunitionsvagn efter detta drag af tapperhet. Efter slaget befordrades han af artilleristerna till sergeantmajor derför att han i fiendens närvaro aflagt prof på så mycket mod, och hans halsband dekorerades med en medalj, gjord at en kopparpanna, som fanns bland generalen grefve Coroninis köksattiralj, hvilken batteriet tagit som god pris. Sedan han oskadd genomgått alla stridens faror, hade han den oturen att under armåns hemtåg bryta ett ben af sig då han hoppade ned från en vagn; men regementsläkarens skicklighet och den ömmaste vård återställde honom snart, och vid armåöns intåg i Berlin i september 1866 kunde han marschera i spetsen för sitt batteri. Tillgreppet i Stavangers sparbamk. Rörande denna af oss förut omtalade skandal skrifves i Stavangers Amtstidende för den 1 december: Polismästaren Aas och sparbanksförhållandena utgöra fortfarande det stående samtalsämnet för dagen och skola sannolikt ännu en längre tid så förblifva, så länge det misstroende, som denna affär utbredde inom och mot vår lilla handelsverld, icke har bortdunstat. Men fortfarande qvarstår Aas såsom polismästare, såsom kungl. emibetsman (med permission), trots de grofva anklagelser, hvilka offentligt och enskildt framkastats mot honom. Kunna somliga personer begå hvilken dålig handling, de vilja, frågar menige man, eller kan väl lagen sofva, då den i samhället högt stående mannen begår ett brott? Långt derifrån. Lagens straffande hand bör träffa den skyldige på hvilket trappsteg i samhället han än befinner sig, och domen skall så mycket djupare nedtynga rättvisans vågskål, som den högt stående är långt mera skyddad för frestelser äa den lägre. Hvem skall då uppträda som denne mans anklagare? Offentligheten har man svarat, men Yetta är väl icke riktigt. Justitiedepartementet skall rog sörja för att mannen nödgas att taga afsked, då den rorska embetsmannakåren, hvars hederlighet och rättrådighet äro allmänt erkända, väl icke kommer att inom sig vilja lida en medlem, hvars karaktär är i så hög grad fläckad, som polismästar Aas. Men längre kan väl icke det offentliga gå; det öfriga måste öfverlemnas åt den egentligen förorättade parten, Sparbanken. Den måste, efter vår tanka, uppträda såsom anklagare. Med denna anklagelse tyckes det emellertid gå smått, vare sig nu att orsaken dertill ligger i den uppfattning, som delas af många här i staden, att Aas är fri från juridiskt ansvar, sedan sparbankens direktion mottagit hans vexlar såsom ett slags vederlag för de stulna summorna, — eller kanske i en naturlig sentimentalitet, som af Morgenbladet nyligen karakteriserats såsom flathet. Oss förekommer det såsom om båda dessa skäl äro lika ömkliga; saken bör dragas inför rikets högsta domstol, som nog skall veta hvad som bör göras eller icke. Det brott, som här är begånget mot den offentliga moralen, är i