Dagens Nyheter – 11 december 1868, sida 2

De raska herrarne af Bois-Dorå följde henne och blefvo ombedda att qvarstanna några dagar i hennes slott. Afven Mercedes och Jovelin voro med. Hon kunde således icke känna sig ensam; och för öfrigt bodde ja hennes vänner så nära, att ingenting hindrade henne från att dagligen träffa dem. Men den unga flickan hade gjort sig föreställningar, som hon märkte vara ogrundade, och detta bidrog till att nedslå hennes sinne. Hon hade alltid velat anse sin far för en hjelte. Under sin vistelse i klostret hade hon med oro tänkt på de stora faror han löpte för den goda sakens skull. Emellertid fann hon att hon alltför mycket öfverdrifvit hans meriter. Innan de Beuvre for, hade han beklagat sig öfver att han endast lade på hullet, i stället för att verka; och man hade derför antagit att han skulle ha magrat betydligt under sin bortovaro. Men gubben återkom tjockare och rödblommigare än någonsin. Han var icke heller mera så liflig som förr. Hans glädtighet hade förvandlats till brutalitet. Hans skrik och fasoner voro sjömannalika; han rökte tobak, svor öfvermåttan, glömde att dölja sin scepticism och röjde ibland en viss hemlighetsfull belåtenhet, öfver hvilken man dagen efter hans. återkomst till Motte-Seuilly erhöll en väl behöflig förklaring. LXV. Man hade jagat samt derefter superat; och man satt nu och språkade kring eldstaden i stora salongen, då Wilhelm dArs, hvilken visat Lauriang mycken uppmärksamhet, sedan han fått underrättelse om att fred blifvit sluten, med en viss rörelse anhöll att få hålla ett tal. Det blef tyst i rummet, och efter att ha bedt Lauriaae om en uppmuntran, som hon