Dagens Nyheter – 10 december 1868, sida 2

an hos åskådaren väcka den poetiska stämning, an med sin tafia åsyftar, så bar han skapat tt konstverk. MHvad särskildt regnväder beräffar, så har Kaufman i Hamburg på dess ramställande vunnit stor ryktbarhet. Författaens åsigt, att tårar skulle störa ansigtets utryck, torde bäst kunna vederläggas genom att vänvisa till de gråtande qvinnor, som Raphael nålat på sin tafla Gången till Golgatha, hvilka iro af en obeskriflig skönhet, och anse vi detta onda exempel vara tillräckligt. Vi följa författaren vidare och komma till hans klander öfver de stora dukarne. Stora tankar kunna lika väl rymmas inom mindre yta. Det är ganska visst att i detta hänseende göra artisterna missgrepp; men de göra det lika ofta genom att behandia ämnen uti för liten skala, som uti för stor. Det sublima t. ex. kan icke lika väl uttryckas på en mindre yta, som på en större. Den inre storheten fordrar ovilkorligen en större form. Det obetydliga deremot blifver ännu mera obetydligt, om det framträder i stor skala. Vare detta sagdt såväl med afseende på figurmålningar som landskap. Att de gamla Holländarne till största delen valde ett litet format för sina genretaflor hade jnst häri sin grund. Ofta var det framställningen af on hvit sidenkjol, som var det bestämmande för taflans inneKHåll. Genremåleriet har uti vår tid fått en utveckling och ett omfång, som det förr ej egt, och i den s. k. högre genren närmat sig den historiska stilen. Dock hafva redan flera af de gamla italienska och spanska mästa-ne lemnat OSS mångfaldiga exempel på genrestycken, målade i stor skala. Om det är sannt, att den stora skolan lätt kan förleda till ett dekorativt behandlingssätt, så kunna å acdra sidan små dukar lätt förleda till småaktighet, ängslighet, fotografioch porslinsmålning. Nästa budet lyder: Du skall icke måla någon 4pöl eller annat otrefligt ställe, utan ett ställe, hvars behag är inbjudande eller hvars storhet är upplyftande. En af våra skickliga landskapsmålare hade en vacker dag begifvit sig på studieresa fill något fiskläge i grannskapet af Marstrard. En gammal fiskarestuga, med mossa på taket, en och annan dit uppkastad åra, af solen förbrända fönsterrutor, fiskarenät upphängda på väggarna, smutsiga barn på dörrtrösklen, och — med en En utarföre, i hvilken några ankungar vältra — är föremålet för denna dags återgifvande på duken. Då han sutit en stund och arbetat, kommer en pittoreskt klädd fi-kare till horom: Hvad är det herrn har för sig der? frågade han efter en stunds tyst betraktande. Jag målar af den der stugan; kan ri ej se det? — Nej, minsann jag det begriper; jo, det skall väl vara dörren det der mörka, Nå, det var då snällt, att herrn kom hit ut; för att skrifva af mitt hus; för jag kan begripa, att nu skall det blifva insamling igen på Marstrard för de fattiga fiskrarne, och då skall herrn visa min stuga, ty jag är mycket fattig. Nåväl, då kan vi förtjena något, om jag får måla a er äfven; ni skall bara stå stilla för mig en stund. — Ja, det går väl för sig; då kommer jag straxt igen, och dermed går han in i sitt hu?. Vår målare omringas nu af fi-klägets qvinliga befolkning, emedan männerna, som vanligt, äro ute på sjön. Herrn gör orätt i att måla den mannens stuga, för se, han är alls icke så fattig, som han räger; här äro många bland oss, som äro mycket fattigare. — Ni misstagen er, godt folk; jag målar denna stuga erdast för mitt nöje. — Jaså, hvad är då herras yrke? Måleriet är både mitt nöje och mitt yrke. — Kan herrn förtjeva pengar. med det der? — Ja, ser pi, det här säljer jag icke, men jag begag: sar det på min nästa stora tafia, och den som tycker om henne och är förmögen, köper henzre och betalar mig kanske 100 rår för henne.t — Hvad söger herrn — 100 rår, — är det möjligt? — det var mycket pergar det; men om herrn vill måla vackra stugor, så är min mycket vackrare, och der är förlidet år lagdt nytt tak på. — Nej mitt, säger en anvpan, är byggdt af sten, och mitt, säger en tredje, är det grarnaste i hela läget; det är måladt med vacker gul färg och har två våningar. — Nej tack, godt folk, ni kunna då väl begripa, att jag icke har kommit hit från Stockholm, för att måla ett stenhus. Samtalet afbrytes nu af fiskaren, som kommer och anmäler sig. Se nu är jag färdig. Målaren förskräckes nästan, han känner knoappast igen sin man; sydvesthatten har blifvit utbytt mot en någorlunda modern, svart cylitder; håret är kammadt och insåsadt, karlen har till och med finrakat sig och slutligen tagit på sig sina söndagskläder å Ia stadsbo. Men, hvad har ni då gjort; säszer målaren, bragt ur humöret; hvem har sagt, att ni skulle kläda om er? — Jo, si herra, jag tyckte ävdå, att jag skulle hyfsa upp mig litet, förinta kunde herrn skrifva å mej, såsom jag såg ut. — Åjo visst kunde jag det, säger målaren förtretad, gå nu in och kläd om er igen; men att ni har såsat in håret och rakat er, det var det värsta af allt4. Helt förbluffad öfver den konstiga herrn, går fiskaren nu att, så vidt möjligt, återtaga sitt förra utseende. En annan gång har målaren slagit sig ner vid utkanten af en skog. Framför sig har han en lugn vattenyta, i hvilken spegla sig klipporna från motsatta stranden; dessa förtjusa honom genom sin formation och sin färg, En