Dagens Nyheter – 10 december 1868, sida 2

skulle en af nunnorna vara tillstädes under besöken.. Oaktadt denna förhoppring, erfor Mario den bittraste smärta, då han börde den tunga klosterporten tillslutas och han sålunda blef skiljd från sin kära syster. Det syntes honom, som skulle bon aldrig slippa ut ur detta fängelse; och han var icke mindre orolig för Mercedes, hvilken försökte le när hon tog afsked af honom, men som, så snart han lemnat henne, en stund var alldeles utom sig. De skulle ju nu, hon och Mario, för första gåsgen, sedan han föddes, sofva under olika tak. Också sof hon icke alls, och ej heller Lauriane. De språkade nästan hela natten och gräto tillsammans; Ge behöfde nu icke frukta att bedröfva Mario genom att go luft åt sin sorg. — Min Mercedes, yttrada Lauriane, i det hon omfamnade mohrinnan, jag vet, hvilken stor uppoffring du gjort för min skull, då du skiljt dig från din älsklicg. — Mia dotter, genmälde Mercedes, jag anser mig trösta Mario genom att trösta er, emedan Mario älskar er kauske ännu högre än mig. Säg icke nej; jag har nog sett det; men jag är inte afundsjuk på er, ty jag föratår att ni skall skapa hans lefnads lycka. Det var omöjligt att fråntaga mohrinnan kennes öfvertygelsa om att det en gånvg skulle bli parti af mellan de båda unga, och Lauriane vågade icke motsäga henne, åtminstone ej nu. Bois-Dorå tviflade på att prinsen gifvit några befallningar angående Lauriane. Prinsen var en trolös, girig och otacksam natur; men han var icke grym, och hans motvilja för fruntimmer gick ej ända derhän att han förföljde dem. För öfrigt hade markisen trott sig förmärka