Dagens Nyheter – 9 december 1868, sida 3

om denna sak, utan då författaren sjelf medgif ver det berättigade uti att framställa det sjuk: liga tillståndet i historiska och bibliska ämnen så vilja vi inskränka oss till omnämnandet ai några taflor, der det sjukliga elementet intager ett inom kompositionen mera framstående rum. Vi förbigå här alla de gaml2, stora mästarnes framställningar af alla martyrscener, botandet af ofärdiga, nedtagelser ifrån korset, och det som ansetts såsom konstens högsta uppgift, Kristi död på korset, emedan dessa taflor egentligen icke framställa inre sjukdomar, fas:än man dock ej kan påstå, det konstnärn här sökt sitt ideal i den friska menskligheten; och vända oss heldre till den nyare konsten, af hvilken vi först och främst såsom exempel nämna inom skulpturen, Welas framställning af Napoleon I ihans sista stunder — detta mästerverk, som förklarats vara något af det sublimaste, som den nyare konsten har skapat, skulle efter författarens påstående vara ett totalt misstag, ty här är nemligen det sjukliga tillståndet begagnat såsom hufvudämne, och någon yttre orsak för denna sjuklighet, som medför döden, är icke för handen. Den som ej sett denna staty kan icke göra sig en föreställving om det storartade intryck, som åstadkommes, hos åskådaren, då man ser den viljekraftiga karakteren hos denne man, der han sitter med den nästan slocknade blicken, hållande Europas karta i handen. Inom den fransyska konsten kunna vi ännu nämna: Napoleous besök hos de pestsjuka i Jaffa, upphängd i Louvrens salle equarr6e, af Gros. Den helige Franciskos af Ascisi död af Benouville, som är en bild af stor poetisk skövhet, utom flera andra, som finnag inom denna sawling. Den danska konsten, hWken författaren så högligen berömmer, nar att uppvisa en tafla af Block, som är en af de bästa denna konstnär målat, föreställande Jairi dotter, hvilken i sitt sjukliga tillstånd är framställd som hufvudfiguren, medan Frälsaren, mera såsom bifigur, synes i bakgrunden genom den öppna dörren. Vi vända oss nu till genremålningen, der dylika framställningar utan undantag af författaren bannlysas. Vi påminna då om Håberts berömda tafia i Luxembourg Malarian, som föreställer en romersk familj, hvilken uti en båt flyktar för denna feber, som dock redan angripit några af passagerarne. Vi vilja icke citera alltför många exempel och gå derför åter till vårt grannland, Danmark, der vi påpeka en tafla af Sonne, hvilken vid expositionen 1847 (?) tillvann sig stora loford af den berömda danska konstestetikern Hoyen. Den föreställer en mängd sjuka, hvilka enligt folktron samlats på en hed för att der i. värbeten at en helsobrunn tillbringa natten och återvinna sin helsa. Man ser de olika grupperna, dels liggande, dels sittande, i den dimmiga, gråa morgonluften. Men vi hafva exempel, hvilka ligga oss ännu mycket närmare. Den af författaren, såsom inom den svenska konsten ännu oupphunnen mästare betecknade dUnker, har på sin tafla Ett konstberidaresällskap, framställt hufvudfiguren, Pierrot, lidande af tandvärk, och medan han klandrar Nationalmuseum för att bafva uppmuntrat framställningen af sjuklighet, derigenom, bland annat, att dit blifvit inköpt FagerlinskRökande gossar, af hvilka den ene är framställd illamående (förgiftad) af cigarröken, glömmer han att den tafla, hvilken han berömmer som detta års expositions förnämsta, just har till ämne framställningen af en sjuk, Huruvida denna sjuka är på bättringsvägen eller närmande sig döden, är på intet sätt klart uttryckt. Oss förekommer den sista uppfattningen vara den riktigaste, emedan det djupa och allvarliga, nästan smärtsamma uttrycket mera skulle härmed öfverensstämma. Härmed vare dock huru som helst, säkert är, att det icke är helsan, utan en af sjukdom tärd person, vi hafva framför oss och att den friska rosen i hennes sköte endast bildar en kontrast till den vissnande menskliga figuren. Vi instämma fullkomligt uti allt det beröm, som egnas denna tafla och kunna derför så mycket mera anföra henne såsom bevis mot författaren. Hvad själssjukdomen beträffar, så kunna vi nämna flera mästerverk, hvilka hafva ämnen, hemtade från detta område till föremål. Vi nämna i korthet Dårhuset af Hogarth. Samma ämne är behandladt af den store idealisten Kaulbach, i Ophelia af Lehman, utom flera andra. Saken är den, att sjuklighet, lika väl som allt annat, kan af konstnären begagnas, om han dermed kan vinna sitt mål: att framställa en sida af det sköna, vare sig i sublimt, humoristiskt eller komiskt hänseende. Misslyckas konstnären häri, är man Jätt böjd till att skritva detta på ämnets räkning och bilda en teori, som skall vara allmänt giltig, men dock saknar en verklig grand. (Forts.)